Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lismen. Räddningen tror Nyman ligga i en ny
värdeheroism, som erkänner värdeidealismen
och humanismen, bejakar ett ideellt
självförsvar och äger mod att kraftfullt och beslutsamt
på verklighetens mark sätta sig till motvärn
mot ondskans uppvaknade demoner. I denna
uppfattning instämmer man gärna.
Professor Nymans bok är åskådligt och
pregnant skriven, klart uppbyggd och rik på
behjärtansvärda och fruktbara tankar. Den
skänker en djup inblick i vår upplösta och
söndrade tids väsen. En genomgående brist hos
arbetet är emellertid att det ej vilar på egna
källstudier och ej heller prövar riktigheten
hos de i referaten av andra författares verk
citerade påståendena. Erich Wittenberg
Socialismens kris
MAX EASTMAN: Socialismens kris och
Stalins Ryssland. Förord av professor
Herbert Tingsten. Översättning
av Margitta Hansson. Natur
och Kultur 1941. 5:—.
Max Eastman är en av dessa amerikanska
intellektuella, som under händelsernas tryck
har förts allt längre bort från den marxistiska
idékretsen och allt närmare humanitarismen
och demokratien. Det är utvecklingen i det
sovjetstyrda Ryssland, som har ingett honom
tvivel på hållbarheten av Marx’ analyser
liksom på värdet av Stalins politik.
Under det besök han vid 1920-talets början
avlade i Ryssland tycks författaren ännu ha
funnit mångt och mycket lovande i
Ryssland. Besvikelserna har kommit senare.
Undertryckandet av Trotskij samt den stalinska
diktaturens successiva befästande, bland annat
genom de stora "förräderi"-processerna 1936,
tycks ha påverkat Eastman mycket starkt.
I sitt nu på svenska publicerade arbete vänder
sig författaren med flammande vrede mot
det personlighetens undertryckande, det
förslavande av arbetarna under en allsvåldig
byråkrati, som han tror sig bevittna i Ryssland
och som har berövat detta land alla
möjligheter att tjänstgöra som vägvisare för den
socialistiska rörelsen.
Läsaren har svårt att följa med Eastman
i hans privata uppgörelse med Sovjetunionen.
"Om livet skall vara värdigt och rikt, måste
frihets- och individualitetsprinciperna vårdas
som heliga ting", skriver Eastman nu. Alldeles
riktigt! Men inte kan väl författaren ha trott,
att dessa principer skulle komma att hållas
högt i det revolutionära samhälle, som han
bevittnade under sitt besök i Ryssland 1922?
Bolsjevikerna gjorde från begynnelsen klart,
att de tänkte vräka sådana "borgerliga
fördomar" som allmän rösträtt och medborgerlig
frihet på sophögen, och de handlade därefter.
Statstyranniet, individens totala underkastelse
under den allsmäktiga staten, låg inneslutet
i det bolsjevikiska systemet från begynnelsen.
Förklaringen till Eastmans våldsamma
reaktion mot Stalindiktaturen är väl också att söka
på ett närmare håll än i Ryssland. Det har
tydligen gått med honom liksom med så många
andra marxistiskt inriktade intellektuella: de
har fått opp ögonen för de tidigare föraktade
"borgerliga" fri- och rättigheternas värde.
Kanske har Mussolini och Hitler bidragit
ganska starkt till omvändelsen. Eastman
jämställer nu Hitlers diktatur med Stalins och
drar mycket givande paralleller mellan de
båda systemen. Jämförelsen utfaller för övrigt
inte till Stalins favör.
Den kritik, som Eastman med utgångspunkt
från sin nyvunna uppfattning om frihetens
värde riktar mot Marx, är skarpsinnig och
träffande. Mycket av vad Marx skrev,
exempelvis delar av hans karakteristik av kapitalismen,
behåller sin giltighet, menar Eastman, men
Marx är inte socialismens enda eller sannaste
uttolkare. Han nämner i förbigående en sådan
auktoritet som Abraham Lincoln. Han tror
också, att de som fortfarande håller fast vid
socialismen som ideal — en sannare form av
socialism än den ryska -— har mycket att lära
av ett sådant land som Sverige.
åke ThULSTRUP
En JVagnerbok
FOLKE H. TÖRNBLOM: Wagner. Bonniers
1942. 5: 50.
I den bonnierska serien av musikerbiografier
har Törnblom tidigare skrivit om Beethoven,
Schubert och Mozart, och han fortsätter nu att
demonstrera sin aktningsvärda mångsidighet
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
