Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Ludvig Nordströms
bortgång känns som en djupt tragisk förlust.
Den svenska litteraturen har på ett par år
åderlåtits på mycket av sitt bästa blod, och
känslan av att ett ont öde vilar över den
blev särskilt stark vid budskapet att Ludvig
Nordströms rastlösa gärning klippts av helt
plötsligt. Hur levande och vinnande stod han
inte framför oss i sin sista lilla bok: en
sällsynt okonstlad och fördomsfri människa
av god vilja, en tapper, oöm arbetare med ett
barns nyfikna mottaglighet för intryck och
glada förväntansfullhet, plågad och ängslad
av vad som nu sker i världen men mera
övertygad än någonsin om demokratiens seger och
en förnuftigare världsordning. I vår litteratur,
som rymt och rymmer så många pessimister,
var Ludvig Nordström den oförbrännlige
optimisten. Hans natur var sådan, han trodde gott
om människorna och han ville hjälpa till att
ställa till rätta var han kom åt. För att kunna
göra det måste han tala om vad han ansåg
vara galet, vilket han gjorde på ett rättframt
och omisstänksamt sätt. En sådan person blir
inte direkt populär, och Ludvig Nordström var
inte populär utanför den trängre krets som
verkligen kände honom och värmdes av hans
goda uppsåt och tjusades av hans snillrika
infallsrikedom. När han lämnade den rena
skönlitteraturen för att låta sin iakttagelse och
utomordentligt fyndiga kombinationsförmåga
spela över det praktiska livets område, fick han
mothugg från många håll. Litteraturfolket
tröttnade aldrig på att framhålla vilken god
berättare han en gång varit och tycktes inte märka att
han fortfarande var en lika ypperlig författare,
vad han än skrev om. Nationalekonomerna,
affärsmännen och sociologerna låtsades på sin
höjd roade av denne amatör på deras gebit,
men ingen tog honom nämnvärt på allvar. Det
är påfallande hur hans situation överensstämde
med H. G. Wells’, hans andlige stamfrändes.
Det är möjligt att Ludvig Nordströms
totalis-tiska författarskap inte förtjänar bättre än att
uppfattas som en luftig fantasiarkitektur med
otillräckliga fundament i verklighetens värld,
men har den då inte som dröm och utopi också
ett omistligt värde? Utopier och profetior slå
sällan in, världsförbättringsprogram visa sig
snart praktiskt ogenomförbara, men att därför
avfärda dem som onyttiga röjer ingen kunskap
om mänsklighetens villkor. Ludvig Nordström
var nog inte ämne till någon världsbyggare
och samhällsomdanare, han var och förblev
diktare, framåtskridandets diktare. Genom sin
brinnande tro på förnuftets seger och sin
överlägsna förmåga att generalisera sina
iakttagelser till bestickande system gav han en om man
så vill poetisk förklaring, en för fantasien
gripbar bild av hela samhällsapparaten som borde
varit oerhört stimulerande och som alltjämt
kan verka stimulerande. Därmed har hans
senare diktning alltså ett praktiskt värde vid
sidan om sitt estetiska och intellektuella. Som
en banbrytande insats får man i varje fall
betrakta Ludvig Nordströms införande av
arbetslivet i dikten, arbetslivet då icke
uppfattat ur fysiska och psykologiska synpunkter
som en del av personlighetsdaningen utan som
ekonomisk och social faktor. Därigenom blev
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
