Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Ludvig Nordström: Sven Barthel och ö-problemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
SVEN BARTHEL
OCH Ö-PROBLEMET
1
Släkten Barthel är tysk, men Sven Barthels
farfar kom till Sundsvall någon gång under
tidigare delen av adertonhundratalet, där han
slog sig ner som skräddare. Min far, som
härstammade från sagda stad, skrev i några
minnesblad strax före sin död bland annat
följande:
"Bland stadens hantverkare märktes... gamle
hedersmannen Skräddar Barthel, känd för sin
välgörenhet och välvilja mot kunder och alla
människor för övrigt, och som till sist tvangs
att i sitt fönster anbringa följande meddelande:
’Går ej i borgen, lämnar ej på kredit’, men
talade man gott med den snälle tysken, gick
dock nog det ena som det andra. Även yttrade
han ofta följande skämtsamma ord: ’Und so
kommer de lej oner till stån, bestiller kläder,
und jag kläder dem då, den Sundberg skor
dem — und so rimmer de, men går de und
bestiller skor hos den anden Sundberg
(smeden), då rimmer de icke.’"
"Den anden Sundberg" gjorde nämligen
fotbojor åt fängelset.
Detta drag av vänlighet tycks ha gått i arv
till sonsonen, ty vad som i påfallande grad
präglar hela Barthels litterära produktion är
en allt omfattande sympati, men en sympati
som icke begränsas till människor utan i lika
hög, stundom, förefaller det, i än högre grad
omfattar naturen. Kanske är det draget ett
arv från fadern, den banbrytande naturveten-
skapsmannen, förre rektorn för
Lantbrukshögskolan, preses i Vetenskapsakademien, Christian
Barthel.
Det som präglat sonens skrifter hittills har
varit en oavgjord kamp mellan kärleken till
naturen och sympatien för människorna, och
då främst, att icke säga huvudsakligen,
människor i intimt samliv med naturen —
människor, friställda utanför detta intima samliv,
ha däremot av allt att döma närmast väckt en
viss undran, att icke säga en viss skygghet hos
honom.
Det förefaller mig vara i denna spänning
som Barthel haft sitt centrala både mänskliga
och konstnärliga problem att lösa.
Man har ända fram till den senaste, nu
i höst utkomna boken: "Äventyrens värld"
haft en känsla att han gått som katten kring
het gröt, att han inte vågat sig rätt in i
problemet. I den senaste boken har en ändring
inträtt, på ett för övrigt ganska egendomligt
sätt: han har skilt de båda världarna åt,
naturen och människan, och hans ståndpunkt
för ögonblicket tecknar sig klart nog i följande
tvenne uttalanden i den nya boken:
"Människan har lösgjort sig från naturen.
Hon är beroende av den, men hon har lösgjort
sig så till vida, att hon inte har någon
funktion. Hon använder naturen för sina syften,
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
