Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Ludvig Nordström: Sven Barthel och ö-problemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL OCH Ö-PROBLE MET
men det kan inte kallas funktion. Naturskydd
och skogsodling och sådant är bra, men inte
är det någon motprestation. Naturen behöver
oss inte och använder oss inte. Men den
tolererar oss.
Jag tänker, att det går nog an att hämta
styrka och glädje ur naturen utan att
nödvändigt behöva återgå till naturtillståndet.
Tvärtom för resten, att återgå är alltför lätt, det
har nog visat sig."
Tecknar sig då ingen positiv linje för honom
i detta dilemma?
Jo, det gör det. I denna senaste bok har den
kommit in, och han klargör den i följande ord:
"Minnen och minnen. Jag börjar ängslas
för dem. Så gammal är jag väl inte, ännu har
jag ju utvecklingsmöjligheter, ännu händer
det ju att jag får uppleva något för första
gången, något nytt. En lycklig barndom är ett
skydd bakom ryggen, ett oomkullrunkligt stöd,
men inte är det tid för mig att börja leva i den.
Jag vill leva framåt länge än, kanske alltid.
Det är så mycket jag vill veta och så litet jag
vet av det, jag har trott mig veta. Men det vet
jag nu, att trygghet är något som finns, något,
som föräldrar kan ge sina barn. Något, som
jag har haft och minns och stöder mig på.
Något som jag kanske får del av igen, om jag
förmår ge det åt mina barn."
Hans avgörande linje tecknar sig med andra
ord som gående från ett mottagande av
trygghetskänsla i barndomen till ett givande av
trygghetskänsla såsom fader till sina barn —
ett gradvis bortdöende av något undfånget till
det medvetna skapandet av samma värde att
skänka åt nästa generation.
Trygghetskänslans bortdöende i världen har
ju länge betecknat den centrala upplevelsen
i tidens litteratur, och den upplevelsen har
Barthel speglat i sin flykt till naturen. Därmed
står han på samma linje som hela sin
generation. Denna flykt har varit en flykt från
människan och hennes värld. Med orden om
trygghetens återkomst genom barnen har han vänt
och skulle nu kunna tänkas vara på återväg till
människan och hennes värld, därmed stå på
tröskeln till människoskildring efter att hittills
endast med den största försiktighet ha vågat
tangera den.
Det är på denna punkt i hans utveckling
som hans problem nu har tillspetsat sig. Det
är här man står inför det som är eller hittills
varit det originella hos honom, det jag kallar
hems ö-problem.
2
Först ett ord i förbifarten om hans
inställning till naturen. Man skilde gammalt i
världen mellan två begrepp rörande naturen,
man talade om Natura naturans som en sak
och om Natura naturata som en annan. Barthel
har icke intresserat sig för denna distinktion,
för honom är naturen entydig, och han
klargör inte så noga lör sig vad han egentligen
menar, då han säger "natur". Han menar då
i själva verket vad de gamle åsyftade med
orden Natura naturata, det vill säga det vi se
omkring oss och i dagligt tal kalla natur. Den
bakomliggande mystiska kraft eller det
bakomliggande mystiska väsen, som de kallade Natura
naturans och som för dem framstod såsom det
av vilket den synliga naturen berodde, den har
Barthel hittills negligerat — men det är i själva
verket till den han nu har kommit, sedan han
upphört känna sig såsom mottagande och
i stället såsom skapande för nästa
generation — och då får han, såsom skapande, just
den funktion vilken han efterlyser i ett par
av de ovan citerade orden.
Detta är av betydelse att beröra, ty det
hjälper ur en hel del onödig förvirring, som
orsakas av att man icke reder upp ordens
innebörd innan man använder dem. Barthel har
i sin senaste bok utan att märka det själv
passerat över från en primitivare syn på
naturen till en, vi kan ju för enkelhetens skull säga,
mer kulturbetonad och intellektuell. Där
motsättningen mellan natur och människa häves —
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
