Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
inte det som den akademiska uppfattningen
sanktionerar och inte heller det som är
föremål för den populära smakens naiva beundran,
utan sådant som ärliga kritiker tro är
sanningen i konsten. Nu under kriget har National
Gallery, fastän nationalskatterna blivit
bortförda från London, genom hans initiativ blivit
ett kulturellt centrum för otaliga krigets
arbetare, av vilka många aldrig satte foten där
under fredstid. Lunchkonserterna med
kammarmusik och den sedan någon tid lanserade
idén att för en kort tid ställa ut ett enda
berömt mästerverk ha lockat massor av
människor till Trafalgar Square för att söka
vederkvickelse i denna oas.
T. S. Eliot, som publiken en gång i tiden
med en känsla av misstänksamhet och obehag
betraktade som en esoterisk skald för en klick
"highbrows", är nu — till stor del på grund
av publiksuccén med versdramat "Murder in
the Cathedral" — så allmänt uppskattad att det
till och med i de mest konservativa kretsar tas
som någonting självklart att han får
hedersdoktorat, blir ordförande i The Classical
Association och medlem i de gamla och högst
exklusiva middagsklubbarna The Literary Society
och The Club och att hans verk ingå i det
pensum som kräves för skol- och
universitetsexamina. Man skulle kunna föreställa sig
att sådana världsliga utmärkelser skulle ha
samma förstockande inverkan på en skald som
en utnämning till poëta laureatus
oundvikligen tycks medföra. En främling som träffar
mr Eliot för första gången skulle möjligen
kunna inbilla sig det, ty i sitt offentliga
framträdande verkar han ytterst korrekt och
formell, raka motsatsen till den populära
uppfattningens pittoreske, långhårige skald, och man
får intrycket att han sätter stort värde på ett
strikt iakttagande av etikettens krav. Men det
vore fel att sätta likhetstecken mellan detta sätt
att vara och det som utmärker framgångsrika
författare som John Galsworthy och Hugh
SIR KENNETH CLARK
fotograferad vid sitt Stockholmsbesök.
Walpole, och inte heller är det blott och bart
en kvarleva från de år strax efter förra kriget
då han arbetade som en typisk "cityherre" på
utländska avdelningen på Lloyd’s Bank om
dagarna och skrev poesi och recensioner om
nätterna. Jag tror att det i stället måste
hänföras till hans puritanska New England-påbrå,
till den bostonsocietetens slutna krets som på
ett så lysande sätt skildras i Henry James’
romaner — och som Eliot ibland, liksom
James under sina sista år, fortfarande tycks
vara medlem av, om än i exil. Jag tror att det
är nödvändigt att var och en som vill förstå
hans verk, prosa såväl som poesi, tar
vederbörlig hänsyn till den saken, ty endast om man
har denna bakgrund klar för sig förstår man
till fullo vilken vikt han lägger vid traditionen,
vid ritual och vid sinne för det förflutna. Men
det vore också fel att på grundval av en ytlig
bekantskap dra den slutsatsen att vare sig
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
