Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
ftiänniskan eller författaren T. S. Eliot är
oåtkomlig, orubblig eller humorfri. Hans samling
nonsensvers — "Old Possum’s Book of
Prac-tical Cats" — ger knappast någon föreställning
om hans skarpa, kritiska och forskande
inge-niums poängterade och raffinerade dragning
åt satir och gäckande ironi. Den kommer fram
någon gång i hans allvarliga poesi och hans
samhällskritik snarare än i hans litterära
essayer, men oftast är den dold, liksom den
också i hans liv, utom i samtal eller
korrespondens med hans intima vänner, döljes bakom
en artig och belevad mask. Att lidandet har
ristat djupa linjer i den masken och lämnat
efter sig märken av den andliga kris som kan
spåras i hans dikter från och med "Ash
Wednesday", framför allt i hans andra
versdrama, "The Family Reunion", kan inte
förnekas, men att säga mera vore oförsynt. Men
detta alter ego hålles dolt endast för
främlingar och flyktiga bekantskaper. Inför sina
vänner avslöjar sig Eliot som en spirituell
person, finsmakare i fråga om det löjliga,
ironisk kommentator till mänsklig dårskap,
vän av anspelande citat (särskilt från
uttalanden av Sherlock Holmes och andra
framstående detektiver) och ivrig iakttagare av vad
man skulle kunna kalla Bouvard et
Récuchet-sättet att leva. Jag tror inte jag förråder någon
hemlighet om jag nämner att han före kriget
var en flitig besökare i en butik i Holborn
som är berömd för sina skämtartiklar,
trollkarlsrekvisita, lösskägg och andra fiffiga
småsaker — en butik som skulle ha tjusat doktor
Johnson, som bodde bara några hus längre
bort och liksom mr Eliot hade en hemlig
svaghet för okonventionell munterhet när dagens
officiella angelägenheter voro över.
Eliots experiment i fråga om en ny form
för versdrama för våra dagars teater och
i fråga om de poetiska möjligheterna hos
rytmiskt samtalsspråk ha inte undgått att hämmas
av kriget. Han har i själva verket inte skrivit
mycket poesi under de sista tre åren. Jag vet
att han hade hoppats kunna fullborda den
lyriska tetralogi, av vilken endast de tre första
avsnitten utkommit — "Burnt Norton", "East
Coker" och "The Dry Salvages" — till förra
hösten. Men till den fjärde och avslutande
dikten, "Little Gidding", föreligger endast ett
första utkast. Mig förefaller det vara en fin
sak, men författaren har lagt den åt sidan tills
han känner att han kan förbättra den. Under
tiden inkräkta förlagsarbetet, föreläsnings- och
radioverksamheten mer och mer på hans tid,
för att nu inte nämna hans ivriga och aktiva
intresse för religiösa frågor. Men fastän de
som älska poesi beklaga att han själv inte har
skrivit mera, knota de inte över den tid han
ägnar åt att upptäcka och omhulda nya
talanger. Två diktsamlingar att lägga märke
till ha under de senaste månaderna
publicerats på hans rekommendation, "The Ballad of
the Mari Lwyd & Other Poems" av Vernon
Watkins och "Invitation and Warning" av
Henry Treece. Det är kanske betecknande att
båda dessa unga poeter äro från Wales, där
den spontana, musikaliska poesien länge varit
omhuldad av folket. Vad som avgjort är
betydelsefullt är att bådas lyrik i fråga om
såväl form som innehåll skiljer sig så radikalt
från den så kallade Auden och Spender-skolans
lyrik. Det är ännu för tidigt att avgöra i vad
mån denna avvikelse från just nu gängse
lyrikmönster utgör det första tecknet på en ny
strömning i engelsk diktning, men jag tror att
många skulle välkomna en förändring från
trettiotalets sträva, elliptiska och hämmade
poetiska stil, även om den inte är av
revolutionerande art. Dessutom tror jag att Eliot
skulle skänka en sådan utveckling sitt gillande.
Men allteftersom kriget fortsätter och dess
svårigheter bli flera och större blir det lika
ont om nya författare som om det papper som
förläggarna behöva för att hålla till och med
standardlitteratur tillgänglig. Vid krigets bör-
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
