Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
France-eleven — när han gav uttryck åt sin
djupt kända tacksamhet för de unga svenska
män, som i Spanien kämpade för folkfriheten:
"Jag hälsar Er med en känsla, som jag har
svårt att ge något namn, men som har en
mycket stor likhet med vördnad."
Några vetenskapliga aspirationer hade
Hjalmar Söderberg icke i ungdomen; sin
uppsalatid — en termin i början av nittiotalet — tog
han mycket legärt och ägnade i stället sina
krafter åt att skaffa sig en rik beläsenhet,
vilken gav honom möjlighet att tidigt framträda
som kritiker. Till romanen "Doktor Glas"
(1905) gjorde han heller inga vetenskapliga
förstudier, fast man kunnat förmoda annat,
och först 1916 började han med arbetet på
"Jahves eld", det första religionshistoriska
verket.
Alltsedan tiden för första världskriget och
in i det sista sysslade Hjalmar Söderberg med
spekulationer om religion, på ett sätt som för
många verkade stötande. Själv sade han sig
ha följt "den grundinstinkt i min natur, som
har drivit mig att försöka finna de nästan
utplånade spåren aV den historiska verklighet,
som gömmer sig bakom kristendomens
uppkomst".
Hjalmar Söderberg var en sökande ande —
han besjälades på sätt och vis av den
curio-sitas naturalis, varom Linné talar. En dansk
forskare, som ofta hade tillfälle att diskutera
fackfrågor med Hjalmar Söderberg, gav sitt
omdöme med orden: "I motsats till andra
dilettanter kunde han lämna sina egna idéer för att
låta motskäl tala." Han hade ett par viktiga
förutsättningar för vetenskapligt arbete —
iakttagelseförmåga och tankeskärpa samt god näsa,
det vill säga vetenskaplig intuition. Han var
framför allt kunnig i innanläsning och gav
ofta prov på en kombinationsförmåga, som till
och med imponerade på fackfolk. "Det är icke
blott Bibeln och Ibsen, som av sina läsare
kräva det rätta sinnet", skrev Hjalmar
Söderberg en gång, och bevis lämnas i rikt mått av
auktor själv, som ägnade många stunder av
sitt liv åt spekulation över vad vissa personer
sagt och verkat; de äro — sans comparaison —
Jesus, Moses, Kaj Munk, Hitler och Fan. Med
logikens skarpslipade kniv sprättas utanverk,
slentrianmässiga läsarter och
prydnadsfrasernas ruttna tråckeltråd bort — och vi se
blott historiska fakta och ordets andemening:
"Lögnen är brokig och förförisk, sanningen
naken och torftig. Men sanningen brukar
överleva lögnens glada dagar och dyka fram
igen — någon gång, någonstans ..."
Dagspolitiken hade redan länge intresserat
Hjalmar Söderberg, när första världskriget
bröt ut; han var själv frisinnad, men idéerna
betydde nog mindre än de människor och
stater, som blevo idéstridens offer; inte för
inte hade han i början av sin journalistbana
på nära håll sett, vart hetsande demagoger
förmå komma med ord. Han hade i Paris
upplevat hetsen mot Dreyfus och var därför
glad, när han senare fick hjälpa till med att
översätta Zolas "J’accuse", vilken hans tidning
genast spred som extranummer.
Under förra världskriget intog Hjalmar
Söderberg en avgjort Tysklandsfientlig
hållning; han var absolut icke opportunist men
såg det negativa i politiken — finns det då
mycket positivt värde i intrigspel och
krigshets? När så Tysklands och därmed Europas
nyordnande tog sin början, hade detta i
Hjalmar Söderberg en intresserad men kritiskt
inställd åskådare, som tidigare än de flesta
insåg, vartåt det hela barkade i väg. Iian
hade blivit misstrogen mot fagra löften, han
genomskådade fraserna från rasterrorn, som
"tjänar blott till täckelse för konkurrensavund
och plundringsbegär", han tog
världsutvecklingen som en personlig prövning och hade
blott en önskan: att få överleva för att se,
om icke resultatet skulle bli det han
fruktade ...
Just därför att Hjalmar Söderberg så levde
med i nuet, att han tidvis icke förmådde tänka
på annat än "de onda makterna i världen", har
slutavsnittet — "I delo med tidsandan" —
blivit det värdefullaste; hur man än ställer sig
i frågan om en neutral stats uppträdande under
krig, kan man knappast annat än beundra
privatmannens rakryggade och aktiva
neutralitet: han hade ögonen öppna åt alla håll och
prövade misstroget alla uppgifter, förrän han
kunde och vågade använda dem som
bevismaterial; men när han upptäckte våld, humbug
och förvrängning — då fanns ingen nåd inför
hans ögon, om också den talande auktoriteten
hade ett stort namn och ett gott rykte inför den
kompakta majoriteten.
Hjalmar Söderbergs stilkonst består främst i
att finna det rätta ordet, som exakt täcker hans
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
