Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tanke; han är alltså så långt avlägsen som
möjligt från dem, som nöja sig med färdiga
fraser, slagord, klyschor. Även när det gäller
kända och vedertagna uttryck, hejdar han
sig och preciserar: Grundtvig var "i populär
mening ’tokig’".
Hjalmar Söderberg skriver — och talade —
litet gammaldags sirligt, utan onödig brådska,
gärna med belysande små parentetiska
upplysningar (han påstås lia varit den förste, som
begagnade detta typografiska tecken i svensk
journalistprosa). Redan Brandes påpekade
Hjalmar Söderbergs personliga temperament:
lågmäldheten, tempots långsamhet — och då
dessa egenskaper så ofta prägla hans prosa,
blir den så ytterst personlig. Han är en av de
få, som ofta kunna begagna ordet "jag" utan
att verka egoistisk eller docerande. Om han
själv med sin ljusa och distinkta röst
framförde "tryckfärdiga anekdoter" i samtal, finner
man i det skrivna samma karakteristiska timbre
av berättare, textutläggare. Tidigare kunde
Hjalmar Söderberg halvt raljant, halvt
pasti-scherande tala till sin käre läsare, fatta honom
vid armen och leda honom till ett stilla
kaféhörn för att där i lugn och ro dryfta sin syn
på världen och människorna. Nu ha tidshän-
delserna och den stora nedbusningen tvingat
honom till större brutalitet: "Sjukdom smittar;
hälsa smittar tyvärr icke", måste han
konstatera — och han släpper aldrig denna tidens
tendens till folkens förledande och kritiklös
"tro". Nu liksom förr koncentrerar han
malörtsdroppen till slutraderna i en utläggning;
en snärtande mening får på så vis som i en
skärva spegla vad han i en hel artikel sagt. Då
Ibsen och Kierkegaard tidigt hörde till hans
favoriter, aforistikern Lichtenberg och "det
älskvärda snillet" Anatole France senare blevo
läromästare, är det icke märkvärdigt, att för
Hjalmar Söderberg själva poängen eller udden
blev det väsentliga; från den utgick han och
fram till den ledde han obönhörligt
resonemanget. Det påstods, att Oswald Spengler
"tänkte i århundraden". — "Det torde föga
hjälpa", konstaterar Söderberg, "om han i alla
fall tänker som smedens pojke, vilken tänkte
galet."
#
Hjalmar Söderbergs Confessions tillhöra utan
tvivel den aktuella litteraturens värdefullaste
verk, och han har med den befäst sitt eget
minnesmärke med devisen: Sanningens
förkämpe. Herbert Friedländer
Ett bokslut
BO BERGMAN: Ett bokslut. Berättelse. Bon
niers. 9: 50.
"Lytet" hette en gripande dikt i "Livets
ögon"; den handlade om en åldrande mans
förhandsdömda kärlek. När Bo Bergman nu
tagit upp samma ämne i en längre berättelse,
som nära ansluter sig till hans tidigare
novellistik, har han brutit udden av motivets tragik.
Lektor emeritus Bengt Lodin går snart miste
om den unga studentskan Brit Hellenius’
"kärlek", men han behåller hennes tillgivenhet
även sedan hon funnit sin rätta partner. Hans
uppror mot ett öde, som i detta fall inte är
blint, blir av övergående natur; snart nog lär
han sig acceptera det utan avund eller
bitterhet, och efter ett par korta, mer upprörda
satser utmynnar denna finstämda
skymningsmusik i det andante av ljust och resignerat
vemod, som utgjorde dess anslag och grundton.
Bo Bergman har inte brytt sig om att ge
någon skarpare profilering eller djupare
individualisering åt sina huvudfigurer. Bengt
Lodin står nog författaren alltför nära för att
han skulle kunna rå med den uppgiften. Och
Brit Hellenius är ju i första hand den unga,
vildvuxna kvinnlighet, som ännu inte funnit
sig själv. Efter hand växer hon i läsarens ögon
till en symbol för ungdomen själv, den
ungdom, mot vilken den åldrande en sista gång
vänder sig om, blott för att känna dess hand
glida ur sin, innan han fortsätter sin ensamma
vandring mot skuggorna. Men om berättaren
alltså inte trängt så långt in i sin pensionerade
modersmålslektors väsen och särart, så har
han i en desto säkrare kontur infångat själva
existensen och fixerat atmosfären omkring
den. Det är inte någon hög eller heroisk dager
men inte heller någon låg eller tarvlig. Det
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
