Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
pelarna. Det lilla han skrev saknade betydelse — inte
blott i sig självt, men därför att det inte
representerade någonting, det var de sista dropparna av en
andlig källa, som höll på att sina... Jörgen var
för klarsynt för att dölja för sig, att även hans behov
att komma från nuet och dess svårigheter var av
självmordskaraktär.
Det kunde inte sägas bättre. Nu kan man
fråga: är en så likgiltig människa verkligen
värd att skildras i en väldig romanlunta?
Svaret förefaller mig böra bli: endast under
den förutsättningen, att författaren själv ser
klart på sin hjälte, kan avslöja orsakerna till
hans sammanbrott och kan visa oss vägen
därur. Paludan anar kanske denna väg, men
han har inte stakat ut den. Han drar icke de
riktiga slutsatserna av sin studie i
livsoduglighet och livsflykt. Han talar om att Jörgen gång
på gång hade förkastat olika åskådningar —
läsaren frågar sig: upplevde han någon av dem
på allvar, med förpliktelse för sitt eget liv?
Han säger, att Jörgen ständigt sökte "det
väsentliga", det bärande, det normativa — men
gjorde ban egentligen några allvarliga försök
att vinna dessa ting? På en av bokens sista
sidor heter det också kategoriskt: "Man måste
tro, det var förutsättningen för att vinna ett
positivt liv." Kanske är det riktigt, kanske
inte — det finns också de som levat ett rikt
och manligt liv utan tro. Men ingen har levat
en positiv, skapande, generös existens utan att
spänna sig, utan att disciplinera sig, utan att
ofira och ta ansvar. Av alla dessa ting finns
i Jacob Paludans intelligenta och melankoliska
bok inte en skymt. Det är därför den icke gör
intryck. Med undran frågar man sig, om den
verkligen kan sägas vara representativ för ett
helt danskt borgerligt släktled. Sven Stolpe
Svenska noveller
Svenska noveller i urval av Johannes Edfelt.
Bonniers 1942. 12: 50.
I de anglosachsiska länderna är
novellantologier gamla bekanta och ett svenskt initiativ
i motsvarande riktning måste hälsas med
glädje. Detta i synnerhet som den karga mark
vår egen novellistik haft att leva på i så hög
grad varit inkräktad av från förenämnda
länder importerad dussinvara. Även hos den
litteraturintresserade publiken har novellkonsten
intagit något av samma styvbarnsplats som
handteckningen inom den bildande konsten^
Varje försök att öppna publikens ögon eller
höja dess pretentioner är en god sak.
Edfelts urval går från Strindberg till
Thorsten Jonsson, det vill säga så långt fram, men
inte fullt så långt bakåt i tiden, som man kan
komma. Å andra sidan skulle urvalet kanske
förlorat något av sin samling och fasthet om
det börjat före Strindberg.
Vad även denna antologi beträffar kan man
naturligtvis ha invändningar att göra — det
kan man alltid med antologier och antologetens
uppgift är såtillvida ofrånkomligt otacksam.
Men beträffande några av den svenska
histori-ettens mästare förefaller det mig dock som om
Edfelt inte riktigt träffat prick. Albert
Engström borde ha representerats med någonting
annat än "Den elake författaren", fastän det
här givetvis gällde att hitta på något inte
alltför riksbekant och ofta omtryckt. I "Pälsen"
är inte Hjalmar Söderbergs vemodiga
skepticism så helt sig själv — den lutar en smula för
mycket åt det cyniska — och ett bättre val
vore tänkbart. Strindberg och Hjalmar
Bergman är väl representerade, den förre med
"Uppsyningsman", den senare med "Sergeant
Alruth", men även här vore, åtminstone i
undertecknads smak, alternativ tänkbara.
Å andra sidan frapperas man av det friska
och okonventionella valet i andra instanser.
Hedenvind-Erikssons "En julkväll i Pasvik"
är ett fynd för en antologi och vidare är man
Edfelt tacksam för att han kommit ihåg Birger
Sjödin.
För övrigt är det ganska lustigt att återse
och jämföra gamla bekanta med egna, senare
erfarenheter. Levertins "En annans ur" för
osökt tanken till någon av Prousts
ungdomsnoveller. Henning Bergers välkända "86 Clark
Street" har behållit — eller återfått — sin
fräschör och för lika osökt tanken till våra
yngre, av amerikansk litteratur influerade
författare. Pär Lagerkvists "Bröllopsfesten" är
naivistiskt måleri.
Slutligen inställer sig frågan: kan man tala
om en svensk novellkonst? Ja och nej. Den
goda svenska novellen är en tämligen sporadisk
företeelse. Men så har väl heller knappast någon
svensk författare i nämnvärd grad uppmuntrats
att försöka sig i genren. Landet är litet,
författarna inte så många, även om de är det
relativt sett. Och en god novell, det är kanske
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
