Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en på tio, även när det gäller en ambitiös
författare. Det är med andra ord en fin och svår
konst det är fråga om, en konst som fordrar
tradition och savoir faire.
Att grunden — och en god grund — är lagd
för en svensk novell konst, det ger Edfelts
antologi besked om. Om den hoppfulla plantan
skall spira eller tyna är en framtidssak.
Antologien bör fördenskull inte bara
rekommenderas till allmänheten, utan också till
leverantörer av så kallade "svenska original" och först
och sist naturligtvis till redaktörerna av våra
veckotidningar och söndagsbilagor för benägen
begrundan. Gunnar Ekelöf
Engelsk krigslitteratur
JAMES HILTON: Slumpens skördar.
Översättning av Louis Renner. Bonniers
1941. 8: 50.
JANE NICHOLSON: Dag utan natt.
Översättning av Arne Hägglund. Ljus
1941. 6: 75.
JOAN COLEBROOK: En gång trodde vi...
Översättning av Hilda Holmberg.
Gebers 1942. 8: 75.
KATHLEEN WALLACE: På okänd ort.
Översättning av Gustaf Witting. Ljus
1942. 8: 50.
Det är i många avseenden en omöjlighet för
oss att kritiskt värdesätta den litteratur, som
nu skapas i de krigförande länderna. Genom
vår oförmåga att sätta oss in i deras miljö och
nuvarande tänkesätt sakna vi helt enkelt
förutsättningarna för att kunna göra rättvisa åt
deras litteratur. Man skulle närmast kunna
jämföra dem med gångna tiders diktning, som
kräver studier och insikter för att kunna bli
förstådd.
Till och med i en sådan glattpolerad
underhållningsroman som James Hiltons
"Slumpens skördar" förmärks egenheter och
känslostämningar, för vilka vi måhända inte ha den
rätta förståelsen. Man behöver sålunda inte
vara särskilt hjärtlös för att finna hans längtan
efter idyll och "de ringes rikedomar" en smula
irriterande. Det är bara så, att fredens
normal-meter inte går att applicera på
krigslitteraturen. I oxfordstudentens lya och i den fattige
författarens vindskupa blommar lyckan för
Charles Rainier, bokens huvudperson, men i
mångmillionärens slott är han hemlös och
missmodig. Denna söndagsskolevisdom ger
kanske oss en fadd smak i munnen, men
samtidigt ha vi en förnimmelse av att den i krigets
England kan vara fränaste realism.
Annars måste man häpna över Hiltons
förmåga att kunna åstadkomma en så mild och
lättsmält anrättning av så bittra ingredienser.
Denna skakande historia om mannen, som
förlorade minnet under förra världskriget och
återfann det kort före utbrottet av ett nytt, är
så elegant berättad, så salongspolerad, att man
nästan är tacksam för de ställen, där
författaren tappar stilen, där han för ett ögonblick
glömmer sin raffinerade objektivitet, där den
råa grundytan träder i dagen. Men man bör
nog inte på grund av den virtuosa tekniken
avfärda Hilton som blott och bart en
fingerfärdig gyckelmakare. Visserligen tycker han
illa om att predika, och publiken får gärna
läsa "Slumpens skördar" som en thriller, ett
sensationsstycke med fraser fräckt lånade från
tidens stora drama. Men vill någon anlägga
djupare synpunkter, så inte honom emot–
Världskriget var en granatchock, som kom en
hel civilisation att förlora minnet av vad som
varit dessförinnan. Verkningarna av chocken
varade några år efter kriget; ett interregnum
av dyrt förvärvade insikter och djup visdom.
Sedan vände det gamla åter, och dansen kring
guldkalven började på nytt. Först på tröskeln
till det nya världskriget gör sig det förra
påmint.
Kanhända är det tjusningen med James
Hiltons böcker, att man inte vet om den eller
den tolkningen är den rätta, om det
överhuvudtaget finns någon djupare symbolik i den
frackklädde illusionistens konststycken.
a
Jane Nicholsons roman "Dag utan natt" är
märklig både som dokument och ur
konstnärlig synpunkt. Rent formellt skulle den snarast
kunna kallas ett journalistiskt reportage; men
ett reportage, som fått relief och djup genom
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
