Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i sitt val av prosans form och i bristen på
utpräglad stilistisk egenart är typisk kvinna,
men karakteriserar ändå en av hennes dagliga
böner som något av "det varmaste,
innerligaste och skönaste på svenskt språk". Ger sig
inte den andliga makt och strålkraft som
författaren karakteriserar med adjektiven varm,
innerlig, skön tillkänna just i stilen, genom
stilens förmedling? Det verkar ibland som om
författaren såg stilbegreppet alltför snävt.
Recensionen tycks osökt utmynna i en
feministisk aktion. Men författaren gör så tydliga
inviter att även den fromsintaste kvinna nödgas
ta upp handsken. Margit Abenius
P.-B.
WILHELM PETERSON-BERGER: Om musik.
Bonniers 1942. 9: 50.
Det har numera blivit ganska tyst kring
P.-B. Hans musik flödar visserligen rikligt till
oss genom radion, men personligen gör han
sig endast sällan påmind hos allmänheten. Ett
av dessa få tillfällen inträffade, när han nyligen
i radio berättade om sitt första möte med
musiken. Den röst, som då i milda ordalag
hördes bringa "Månskenssonaten" sin
hyllning, lät en aning gammal och trött och
föreföll egendomligt avlägsen. Överhuvud kan man
nog få en känsla av att avståndet blivit stort
till det forna kritikerlejonet P.-B., som hade
för vana att då och då grundligt ruska om den
stockholmska musikvärlden. Samtidigt måste
man nog erkänna, att uppfattningen av hans
insats som kritiker, åtminstone på åtskilliga
håll, knappast blivit fördomsfriare eller
rättvisare trots de år som gått. Ofta är det olaterna
och förlöpningarna, som stannat kvar i minnet,
medan det positiva, det som för mången
förbinder märket P.-B. med begrepp som
tändande entusiasm och orädd idealitet, tyckes
vara bortglömt. Därför är man tacksam för
att P.-B:s nyligen timade sjuttiofemårsdag
tagits till förevändning för att ge ut ett urval
av hans essayer i bokform. Boken, som redan
med sitt typografiskt läckra omslag verkar
tilldragande, utgör en vältalig påminnelse om
P.-B:s märklighet som kritiker och räddar
över i en mera bestående form
tidningsmaterial av ovanligt värde.
I urvalet ha endast medtagits längre essayer,
vilka tillkommit utanför den dagliga
kritikerverksamheten, i anslutning till jubiléer eller
utan annat tvång än en önskan att ventilera
centrala musikestetiska frågor. Boken har alltså
ingenting gemensamt med den kritiksamling,
som kom ut för ett tjugutal år sedan och som
genomgående utgjordes av dagsrecensioner. Det
sistnämnda urvalet hade nog litet för mycket
bestämts av lusten att få med så kallade "äkta
P.-B.", dessa för all del kvicka men samtidigt
självsvåldigt brutala artiklar, som vållat så
mycken förbittring. I den nya boken äro som
sagt de reguljära recensionerna helt bannlysta.
Enligt min mening är denna gränsdragning
att beklaga, ty dels torde P.-B. ha gett sitt allra
yppersta och mest omedelbara just i vissa
inspirerade dagsrecensioner, vilkas impulsiva
och slagkraftiga stil tillhör det förnämsta i
svensk journalistik, dels har boken genom
nämnda urvalsprincip förlorat vissa väsentliga
linjer i P.-B:s kritiska gärning, till exempel
hans entusiastiska propaganda för Grieg och
Söderman, vilkas friska nordiska tonkonst stått
hans hjärta särskilt nära, liksom också hans
framsynta ställningstagande till förmån för
Brahms i en tid, då Rollands "Jean-Christophe"
bidrog till att förvirra begreppen. Personligen
skulle jag gärna ha avstått från exempelvis
kapitlen om balettkonsten och "Arnljots"
framförande som talpjäs och alldeles särskilt från
den essay, i vilken P.-B. med anledning av att
Stockholms konserthus installerat en orgel i sin
profana konsertsal konstaterar, att "hela vår
kultur skälver i sina grundvalar", och i stället
medtagit en knippa väl valda recensioner, bland
annat den mästerliga serien från Max Pauers
framförande omkring 1925 av Beethovens
samtliga pianosonater.
Men det är inte fråga om annat än att ur;
valet, sådant det nu föreligger, ger en
imponerande bild av P.-B. som musikskriftställare. De
flesta artiklarna äro av relativt sent datum,
men även några tidiga äro medtagna och
markera därigenom kontinuiteten i P.-B: s kritiska
insats. Denna måste betecknas som
epokgörande inom svenskt musikliv. Han
representerar där en ny typ av musikkritiker, vilken
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
