Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
staller problem under debatt och inte låter sig
nöja med konstskicklighet och teknisk
färdighet utan först och sist söker personligheten och
de andliga värdena bakom tonerna. Bland hans
tillgångar märkas intellektuell skärpa, stilistisk
brio och en grundlig bildning, och med
obarmhärtig stränghet går han till storms mot
virtuoskult och ytlig salongsmässighet och mot
den industrialisering av musiklivet, som han
anser utmärkande för utvecklingen sedan
adertonhundratalets mitt. Den "slöa sinnligheten"
och det "idélösa förströelsebegäret" ha en
svuren fiende i denne kritiker, som i tonkonsten
vill komma fram till det "sublima livsallvaret".
Han hävdar energiskt kritikerns rätt att kämpa
skoningslöst och med skarpa vapen — det
gäller en strid för höga värden i en betryckt
tid. Folkmusiken representerar enligt hans
mening en ovärderlig och ojämförlig källa till
förnyelse, och hans krav på allmängiltighet
och lättfattlighet hos musiken kombineras med
förakt för "skråmusikaliska" knep och
finesser. Det musikens förfall, som blivit en följd
av den ovan nämnda
industrialiseringsprocessen, finner han främst manifesterat i
atonalismen. Denna hyperradikala konstriktning, vars
livaktigaste epok sammanfaller med P.-B:s
glanstid som kritiker, har han städse betraktat
som det verkliga musikaliska syndafallet, som
ett brottsligt våldförande på fundamentala
element hos musiken, och mycket av hans kritiska
verksamhet har till mål att påvisa det
ohållbara och falska hos atonalismen. I sin
stridsiver tyckes P.-B. nära nog ana en atonalist
bakom varje buske. Han drar sig inte för att
generalisera och skära över en kam, och han
tar lugnt risken att bli beskylld för att vara
benhårt konservativ.
De inledande essayerna i boken syssla
framför allt med ovan antydda spörsmål och ge
fullgoda prov på P.-B:s skarpsinne och
analytiska förmåga. Ett annat ämne, som han
ständigt återvänder till, är operans egenskaper
som konstform. Med sina omutliga
konstnärliga krav och sina djupa kunskaper har P.-B.
i denna punkt yttrat många kloka ord, och en
essay som "Den svenska operan" utgör en
verklig hörnsten i boken. Fråga är emellertid,
om inte P.-B. i sin uppfattning av operan
stundom drivit de rent litterära synpunkterna
för långt på bekostnad av det dramatiska och
teatermässiga. Hans inställning har
otvivelaktigt i vissa fall lett honom till orättvisa
domar, och det är betecknande, alt han funnit
"Cosi fan’ tutte" vara av sådan art, att endast
repertoarnöd kan motivera denna operas
framförande. Beträffande musikdramats uppgifter
anknyter han nära till Nietzsche, och
karakteristiskt nog griper han i sina 1933 publicerade,
starkt kritiska Wagnerartiklar direkt tillbaka på
Nietzsches deklarationer efter brytningen med
Wagner. Överhuvud framträder beroendet av
nietzscheanska tankegångar starkt i P.-B: s
essayistik. Nietzsches fasta förankring i den
klassiska kulturen, de av honom lanserade
konstfilosofiska begreppen "apollinisk" och
"dionysisk", hans krav på en fördjupad kultur
till värn mot den intellektuella förflackningen
liksom också hans övermänniskolära ha spelat
så väsentlig roll för P.-B., att man gott kan
tala om ett lärj ungeskap. Även om P.-B. med
stor intelligens omsmält de nietzscheanska
idéerna, kan det nog inte förnekas, att hans
kombinationer stundom kunna få något
pro-grambundet och pressat över sig. I "Beethoven
från Roms horisont" är det sålunda mera
P.-B:s egna tankar än de av Nietzsche
inspirerade som göra denna essay till en i svensk
musiklitteratur enastående, på samma gång
klar och fantasifullt suggestiv skildring av den
beethovenska konsten. Vid läsningen av P.-B:s
bok har jag också mer än en gång gjort den
reflexionen, att hans stil nog trots allt är
verkningsfullare i de mera tvångslöst koncipierade
artiklarna än i vissa andra, utpräglat
konstruktiva och slagordsmässiga. Bland de
tondiktar-porträtt, som boken innehåller, minns jag utom
Beethoven och Wagner kanske särskilt Haydn
och Schubert, medan däremot Bach och Händel
tydligen inte legat särskilt väl till för P.-B.
I denna fördelning åskådliggöras P.-B:s tycken,
å ena sidan hans förkärlek för det folkligt
omedelbara och öppna och å den andra hans
mera respektfyllda känslor gentemot musikens
mest formstränga manifestationer. Om musiker
efter Wagner har boken återigen inte mycket
att förtälja, vilket endast annoteras för att
markera ett drag, som får räknas till de negativa
hos den i många avseenden ypperlige
musikkritikern P.-B. Axel Elvin
5 BLM 1942 V
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
