Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ning kunde skenbart sett synas föga lämplig
att företräda den stora republiken i den
totalitära diktaturstat som höll på att byggas upp
i Europas mitt. Då Roosevelt utsåg William E.
Dodd till ambassadörposten i Berlin ansåg han
honom emellertid äga alldeles särskilda
kvalifikationer. Dit hörde väl i första rummet hans
moraliska integritet och vidare hans grundliga
förtrogenhet med tyska förhållanden och hans
förankring i tyska akademiska kretsar. Och
det var just med dessa kretsar Dodd skulle
förnya kontakten. Det förefaller som om
Roosevelt velat övertyga både sig själv och sina
vänner om huruvida det verkligen var riktigt,
som den mer extrema antinazistiska
propagandan ville göra gällande, att den
nationalsocialistiska revolutionen lyckats förinta den gamla
tyska kulturen.
I det avseendet ger dessa minutiöst förda
dagböcker klart besked. Det dröjde inte länge
innan Dodd fick klart för sig, att de av hans
gamla tyska vänner, som inte helhjärtat kunnat
ansluta sig till den nazistiska nyordningen
riskerade om inte direkt sina liv, så dock sina
anställningar. Han kunde torrt konstatera, att
det gamla Tyskland med sin blomstrande
historiska vetenskap helt enkelt inte längre fanns.
Upptäckten var en svår chock för en man
som så lidelsefullt omfattade det
vetenskapliga sanningskravet som Dodd och han
hämtade sig heller aldrig från sin upptäckt. Då
han reste ut till Tyskland var han
naturligtvis övertygad antinazist, det gjorde han
aldrig någon hemlighet av ens då han talade
med de nya maktinnehavarna. Under de fem
åren i Berlin befästes endast hans
demokratiska och antinazistiska övertygelse. Hans
reaktion inför judeförföljelserna, junimorden,
den "dynamiska" utrikespolitiken, alla
förberedelserna till det totala världskriget var den
som anstod en västerländsk humanist.
Dodds avsky för nazismen och dess
representanter tilltog med varje år och det var med
uppbjudande av all sin självövervinnelse som
han kunde förmå sig att härda ut så länge som
han gjorde. Men William E. Dodd var en
plikttrogen tjänare åt sitt fädernesland. Och dock
såg han ganska kritiskt på den amerikanska
utrikesrepresentationen och reagerade starkt
mot alla återfall i 1920-talets
"dollardiplomati". Han var till hela sin läggning puritan
och han vände sig med skärpa mot alla de
enligt hans mening överdrivna representativa
skyldigheter som krävdes av Förenta staternas
sändebud. Antagligen har den amerikanska
Berlinambassaden aldrig fört ett så
tillbakadraget liv som då Dodd var dess chef och han
fäller många skarpa ord om de lysande fester
som gavs av de nazistiska ledarna samtidigt
som Tyskland inte gjorde en min av att betala
sina skulder.
Dodd såg emellertid mycket klart och
kritiskt på hela stormaktsdiplomatien. På ett
mycket tidigt stadium insåg han vart Baldwins
och Neville Chamberlains eftergiftspolitik skulle
bära hän och han reagerade starkt mot den
stora internationella svindeln kring det spanska
inbördeskriget. Han förstod, synes det, bättre
än de flesta utländska iakttagare, vart
utvecklingen förde och ofta roar han sig med att
i sina anteckningar dra paralleller med den
franska revolutionen och dess våldsamt
expanderande utrikespolitik. Man torde kunna utgå
från att hans depescher till Washington gett
uttryck för samma synpunkter som återfinns
i hans dagböcker och att de sålunda inte
obetydligt bidragit till att ge Franklin Roosevelts
europeiska politik dess nyktra och
verklighets-betonade prägel.
Det bör kanske i det sammanhanget sägas,
att dagböckerna är hänsynslöst indiskreta.
Endast i undantagsfall har utgivarna låtit
initialer ersätta de fullständiga namnen. Man
frågar sig onekligen vad den tyska ledningen
tänker, då Dodd berättar om hur Hjalmar
Schacht besökte honom för att höra sig för
om det fanns någon möjlighet för honom att
få anställning i någon amerikansk bank. Många
var också de tyska universitetsmän som Dodd
lyckades placera i sitt hemland och läsaren av
dessa dagböcker får ett starkt intryck av att
ambassadören gjorde allt vad han i sin utsatta
och observerade ställning kunde göra för att
hjälpa både gamla vänner och nya, som i
hemlighet kom och klagade sin nöd för honom.
I det längsta sökte Dodd bevara kontakten
med resterna av de intellektuella kretsarna,
med de äldre ämbetsmännen och i påfallande
stor utsträckning också med aristokratien. Men
till sist gick heller inte detta. Hans mission var
ohjälpligt misslyckad och då han vid årsskiftet
1937—38 för alltid återvände till Förenta
staterna var han inte endast fast övertygad
om att det stora ovädret snart skulle bryta lös
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
