Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
melodiföring. Och den melodiska monotonien
är säkert en av anledningarna till tyskans
bristande skönhet. Sist men icke minst är det
av vikt att artikulationen är energisk, de skilda
ljuden bör uttalas med relativt stor
muskelspänning. Därför gör till exempel franskan
trots sina många näsljud och sin relativa
melodiska enformighet, ryskan och polskan trots
sin konsonantrikedom ett estetiskt tilltalande
intryck, under det att tyskan och engelskan
skämmes av den slappa artikulationen. Den
gängse uppfattningen om svenskan som ett
vackert språk låter sig sålunda väl motivera:
röstklangen är åtminstone i de centrala och
norra delarna fri och sympatisk,
melodi-föringen är omväxlande, artikulationen rätt
energisk, vartill som bekant kommer att vi har
fylliga, klangfulla ändelsevokaler (lampa, ej
som norska, danska och tyska lampe).
Erik Noreen
En amerikan i Tredje riket
Ambassadör Dodds dagbok 1933—1938.
Utgiven av William E. Dodd j:r och Martha
Dodd. Försedd med en inledning
av Charles A. Beard.
Översättning av Nils Holmberg.
Bonniers 1942.
14:—.
På nyåret 1913 utsåg Woodrow Wilson én
av sina närmare vänner inom det demokratiska
partiet, den framstående advokaten och
finansmannen James Watson Gerhard, till Förenta
staternas ambassadör vid kejsarhovet i Berlin.
Gerhard stannade där tills de diplomatiska
förbindelserna avbröts mellan Berlin och
Washington i februari 1917. Han trivdes till en
början ganska väl i Tyskland, var halvt
imponerad av all ståten vid hovet och inte så
litet tagen av kejsar Vilhelms säkerligen mycket
äkta sympati för Amerika och amerikaner.
Gerhard gav lysande fester och mottagningar
och var också ganska uppskattad i tongivande
tyska kretsar. Men hans mission misslyckades
och slutade med att krigstillstånd inträdde
mellan Förenta staterna och Tyskland. Sina
minnen från åren i Tyskland har Gerhard
skildrat i ett par memoarverk. Dessa är skäligen
obetydliga och framför allt märker läsaren att
författaren gjort åtskilliga retuscher sedan
brytningen mellan de båda länderna väl var
ett faktum, vilket förtar åtskilligt av deras
värde som historisk källa.
Inte minst i det senare avseendet skiljer sig
de dagboksanteckningar från Berlin som nu
föreligger på svenska från Gerhards tämligen
ytliga arbeten. William E. Dodd berättar den
enkla och osminkade sanningen om vad han
såg och upplevde under fem händelserika år
som amerikansk ambassadör i Berlin. En
samvetsgrannare och, frestas man säga, mer
pedantisk observatör får man antagligen leta länge
efter. Därför kommer också hans dagböcker
från Berlin att äga ett bestående värde för ett
framtida bedömande av tysk in- och
utrikespolitik åren närmast före det andra
världskrigets utbrott. Liksom Gerhard var Dodd
övertygad demokrat och en hängiven
beundrare av Woodrow Wilson, vars politiska
gärning han ägnat en mycket värdefull studie.
Men därmed är också alla likheter slut mellan
de båda ambassadörerna.
William E. Dodd var en lärd
universitetsman, en av sitt lands mest framstående
historiker som i ett stort monumentalverk skildrat
den amerikanska söderns sociala, politiska och
ekonomiska historia. Sin ungdoms studieår
hade han tillbragt i sekelskiftets Tyskland, det
land som då var den historiska vetenskapens
nästan obestridde ledare. Han disputerade i
Leipzig på en avhandling på tyska över
Jefferson och trädde i nära personlig kontakt med
epokens mest berömda tyska historiker. I det
politiska livet i Amerika deltog han föga. Han
ägnade sig helt åt sin vetenskap och åt sin
uppskattade gärning som universitetslärare. Inte
heller i sällskapslivet syntes han mycket och
utanför de rena fackkretsarna var han ganska
litet känd innan president Roosevelt en
junidag 1933 ringde till hans tjänsterum i Chicago
universitet och bad honom åtaga sig posten
som Förenta staternas ambassadör i Tyskland.
Förslaget kom tydligen som en fullständig
överraskning både för Dodd själv och hans
närmaste omgivning. Den lärde professorn
med sin djupt religiösa, nästan asketiska lägg-
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
