Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liga varor, eftersom fransmännen själva få
betala köpet! I fabrikerna installeras tyska
inspektörer, som dock endast träda i direkt
kontakt med cheferna; för arbetarna vill man
att arbetsplatsen skall ta sig ut som vanligt.
Detta var läget 1941, men sedan dess har ju
nyordningen fortskridit och tumskruvarna ha
dragits åt hårdare. Som tidningsutgivare kan
författaren också ge intressanta upplysningar
om hur tyskarna i en handvändning ställde in
parispressen på nazistisk våglängd; det fanns
som bekant gott om så kallade nationella
skriftställare, som gärna stodo till tjänst.
Beteckningen nationell tycks överallt hålla på att få
samma mindre hedersamma innebörd.
Men Kernan vill också ge en förklaring till
den franska katastrofen, och då märker man
genast, att man har att göra med en person,
som haft sina försänkningar i Paris’ mondäna
värld. Skulden för sammanbrottet lägges helt
på vänsterpolitikerna, särskilt frimurarna, på
pacifistiska skollärare och andra civilister.
Nog för att skollärarnas pacifism närmast
verkar brottslig (Kernan påstår bland annat
att lärarförbundet på sin årskongress 1936
utfärdade ett manifest där det hette: "till och
med slaveri är att föredraga framför krig"),
men som helhetsomdöme står sig inte
författarens uppfattning. Hur skulle man annars
kunna förklara, att Riomprocessen efter två
års förberedelser måst uppskjutas i brist på
bevismaterial mot den civila ledningen? Kernan
säger att Pétains misstro mot den civila
ledningen inte är svår att förstå. Eftersom Pétain
under många år var ordförande i det franska
krigsrådet, vars önskemål voro guds ord för
varje regering, och eftersom Pétain ännu kort
före krigsutbrottet ondgjorde sig över den
onödigt stora franska stridsvagnsproduktionen,
skulle man inte utan fog vilja vända på
Kernans sats.
Kernan skrev sin bok sommaren 1941,
medan fransmännen ännu voro som bedövade
av de till synes oslagbara tyskarnas segrar.
Ett amerikanskt krigsdeltagande syntes
författaren som en utopi. Likväl konstaterar han,
att särskilt bland ungdomen den övertygelsen
växte sig allt starkare, att än var Frankrikes
kamp mot nazismen inte slut. På ett annat
ställe gör författaren några kloka reflexioner
kring den kulturellt berikande men politiskt
uppslitande dualismen i det franska väsendet:
motsättningen mellan den konservativa,
klerikala traditionen och 1789 års idéer. Kanske
det nu hos Frankrikes ungdom pågår en
andlig kraftsamling, ur vilken en ny
värdegemenskap skall växa fram, som gör slut på den
gamla splittringen. Ulf Brandell
En finsk historia
JALMARIJAAKKOLA: Finska folkets historia.
Översättning av Anna Bondestam.
Natur och Kultur 1941.
6:—.
Jalmari Jaakkola intar sedan länge en
ställning som en av sitt lands ledande
medeltidshistoriker och flera av hans studier,
exempelvis över Birkalaproblemet, har tilldragit sig
berättigad uppmärksamhet även bland
rikssvenska historiker. Jaakkolas intresse för
nordisk medeltidshistoria och hans förtrogenhet
med dithörande problemställningar har också
i väsentlig grad präglat hans senaste arbete,
som avser att ge en översikt av det finska
folkets historia från äldsta tider till och med
Moskvafreden 1940. Mer än hälften av arbetet
upptages sålunda av forntid och medeltid,
något som i viss mån förrycker proportionerna
i denna annars mycket välkomponerade bok.
Den starkt koncentrerade framställningen
utesluter tyvärr utförligare argumentering för
åtskilliga av de teser som Jaakkola framlägger,
vilket säkerligen mången gång gör ett
förbryllande och främmande intryck på rikssvenska
läsare. Utan verklig bevisföring framställes
ofta ytterst kategoriska och tillspetsade
påståenden, detta även då det gäller mycket
avlägsna tider, vilkas spröda.och omdiskuterade
källmaterial borde bjuda till den största
försiktighet. Om man så vill kan man också tala
om en viss bestämd tendens i detta arbete. För
en så varmhjärtad finsk patriot som Jaakkola
har det tydligen känts som en nödvändighet
att städse framhäva den nationella egenarten
hos den östra delen av det gamla svenska
riket. Ofta rör han sig här på fast och säker
mark, men ibland får nog läsaren närmast det
intrycket, att författarens mening egentligen
är, att förhållandet mellan Sverige och
Finland varit en fortskridande utveckling från en
politisk-militär allians i en avlägsen forntid
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
