Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAMILLA, MINNS DU MIG?
—-Ja, sa herr Boström och tillade
syrligt : Om du såg den lysa framemot morgonen,
så måtte du inte ha sovit något vidare i natt!
Herr Lorentz brydde sig inte om inpasset:
— Vet ingenj örn, när man blir gammal
sover man lite men ofta. Vi sitter och lurar
till var som helst. Och vår sömn är lätt och
består bara av fem minuter i stöten med cirka
en kvarts mellanrum. Ja, också om nätterna.
— Vi fick inte veta, när den där bron blir
färdig! sa herr Boström, och hans bittra, vassa
råttögon blänkte till när de vändes mot mig;
han vred febrilt cigarren runt mellan läpparna.
-— Om någon vecka, sa jag.
•— Det måste vara ett förfärligt intressant
arbete, sa herr Lorentz igen och slöt sina tunga
ögonlock.
— Vi kommer att sakna er, när ni rest
härifrån, sa herr Boström, Ni har varit ett sådant
angenämt sällskap.
— Det är inte varje dag man träffar så
trevliga människor, som har så mycket
intressant att berätta som ni, herr ingenjör! sa herr
Lorentz och log vänligt.
Vill han äckla mig med att upprepa det
där? undrade jag. Nej, han orkar nog bara
inte hitta på någonting annat!
— Skål! sa herr Boström och höjde sitt
glas.
— Skål! sa herr Lorentz.
Och så satt vi och svarade och frågade,
frågade och svarade, medan vi tänkte på
någonting annat och medan Camilla stickade
och skymningen föll. Det lät ibland som om
de tänkte: Konverserar vi inte bra, lät inte det
där fint? Nog är vi tillräckligt belevade och
taktfulla, fint uttråkade och trött älskvärda?
Och så mitt i syrendoften och de sista
svalskrien och den tilltagande skymningen såg jag
den ödsliga, fientliga glimten i deras ögon och
kände att de tänkte: Vad tror egentligen den
där glopen om oss? Varför finner han sig i att
sitta här och ha tråkigt? Vad vill h.an? Och
mitt i de allra artigaste fraser: Fan må ta
hans fördömda brobygge! Någon sällsynt gång
fick jag till och med en så stark förnimmelse
av den hatfulla intensiteten i deras tankar, att
de kylde mig likt en kall revolvermynning i
ryggen.
När klockan var halv elva bröt de upp. Herr
Boström gick alltid först (jag vet inte varför);
herr Lorentz stannade en stund och pratade
med Camilla och mig, medan han lyssnade
efter något speciellt ljud uppifrån, som skulle
ånge att det var hans tur att gå. Jag tyckte
alltid att han var alldeles särskilt frånvarande
just i de ögonblicken; han talade och svarade
som en halvsovande eller en somnambul.
Därpå spratt han till, såg på oss som om han
plötsligt lagt märke till oss, viskade:
— Ja, så var det slut för i dag! God natt.
Vad var det för en underfundig, spefull
ironi jag alltid tyckte mig höra i de där nästan
varje kväll upprepade orden? Var det
verkligen så, att de satt här kväll efter kväll och
drev med Camilla och mig? Eller drev de bara
med mig?
När herr Lorentz breda, vitklädda gestalt
försvunnit inne i husets mörker, stod Camilla
och jag kvar en stund och lyssnade och höll
andan. Vi hörde en dörr öppnas, papegojan
som skrek till och en dörr som stängdes, sedan
blev allting tyst. Jag såg att Camilla iakttog
mig på ett egendomligt sätt och att hennes
ögonvitor blänkte till i dunklet. Nu kom hon
fram till mig, gled tätt intill mig, fattade min
hand och pressade utan ett ord och med all
styrka sina naglar i min hands insida.
— Du gör mig illa! jämrade jag.
— Vad du är ömtålig! sa hon föraktfullt.
— Se här, det blöder!
— Jag ser det.
Och jag virade näsduken kring min hand.
— Du får inte klösa mig så där. Det gör
ont.
— Jag ska inte göra så mer, sa hon lång-
1 BLM 1942 VI
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
