Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
samt; men plötsligt, utan tydlig anledning och
utan föregående varning, gav hon mig en
brännande örfil, som smällde likt ett piskrapp
i skymningen och tystnaden. Jag blev
naturligtvis alldeles mållös.
— Gjorde jag dig illa? sa hon förbittrat.
Jag bara stirrade på henne.
— Varför blir du inte ond? sa hon.
Varför slår du mig inte tillbaka? Gud, vad jag
skulle beundra dig, om du slog mig! Varför
slår du mig då inte?
— Jag slår aldrig en kvinna, sa jag.
— Nej, men du låter en kvinna slå dig!
Jag såg hennes otåliga leende; nu bet hon
i läppen och trummade lätt med foten i golvet.
— Vad fan vill du att jag ska sitta här
kväll efter kväll för? sa jag. Jag gör dig till
viljes, och så slår du mig! Vad är meningen
med allt det här, Camilla?
— Det är inte jag, utan herrarna som
bjuder dig. Och jag slår dig för att du är så söt,
idiotisk och lydig, att det retar mig. Nå, kom
då, kom, lilla Fido!
Jag beslöt återigen i mitt stilla sinne att
aldrig mer anta de där herrarnas inbjudan att
sitta och ha tråkigt tillsammans med dem på
verandan.
— Vad är det för besynnerligt med de där
gubbarna, Camilla? frågade jag i alla fall i
nästa stund.
— Besynnerligt? sa hon. Vad skulle det
vara för besynnerligt med dem? De är ju ett
par tråkmånsar!
Jag hade fått samma svar tidigare, så att
jag frågade inte mer; men ögonblicket därpå
kunde jag inte låta bli att säga:
— Du är rädd för dem, Camilla!
Nu ändrade hon genast ansiktsuttryck och
tittade verkligen en liten aning forskande på
mig; men hon fann sig snart och fnittrade till
och sa ömt intill min kind:
— Tänk, om jag finge vara en smula rädd
för dig! Kom, kom, lilla Fido! Kom till din
lilla matte!
Nu lade hon händerna kring mitt ansikte,
förde sedan en hand in under min öppna
skjortkrage och strök med sina mjuka läppar
från min mun till mitt öra och smålog
hemlighetsfullt. Och så med ens hade jag glömt
gubbarna, örfilen och allting.
Den natten gnisslade vindflöjeln tydligt; vi
låg vakna och lyssnade till den genom det
öppna fönstret. En torr, orolig vind hade blåst
upp, den susade tungt i träden och i
syrenhäcken och kom fönsterhakarna att rassla. En
gång under natten somnade vi, och när jag
vaknade låg Camilla inte bredvid mig längre,
men jag hörde henne tassa inne i våningen;
det var inte ljudet av smällande, höga klackar
den här gången, utan ljudet av hasande
tofflor. Nu stod hon i dörren och såg på mig.
Hennes svarta hår var i oordning, de bruna
ögonen blänkte och hon såg spöklik ut i det
långa, vita nattlinnet. När hon åter kröp ner
bredvid mig sa hon, att hon hört några
besynnerliga ljud och gått upp för att undersöka
var de kom ifrån. Det lät som en stillsam,
oavbruten jämmer. Då det visade sig att ljuden
kom från herr Boströms rum, grep hon tag i
dörrhandtaget och kände att dörren var låst.
Hon lyssnade länge innan hon förstod att han
låg och pratade i sömnen. Hon hade också
stått utanför herr Lorentz dörr och hört hans
lugna andhämtning. Det var så underligt ljust
i rummen mot öster redan, sa hon, att det
nästan skrämde henne, när hon kom in i dem
från den mörka, västra delen av våningen. Jag
såg att jag färgat huvudkudden i sängen röd
med blodet från min sönderklösta hand, och
då Camilla såg det stirrade hon fascinerad på
de röda fläckarna. Nu kysste hon dem ömt.
— Stackars lilla du! sa hon.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
