Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAMILLA, MINNS DU MIG?
III.
Nästa kväll satt vi naturligtvis åter på
verandan, och även följande kväll och kvällen
därpå; men till sist hände äntligen någonting.
Det blev gudskelov också det enda som hände,
innan jag avslutade mitt arbete, tog farväl och
reste från platsen.
Vi satt och kallpratade som vanligt. Herr
Lorentz lämnade (av okänd anledning) plötsligt
verandan och gick in i huset. Herr Boström
stirrade på den tomma halldörren, där Carl
Henrik Lorentz breda rygg försvunnit, och
Camilla iakttog med spänd uppmärksamhet herr
Boström. Vi hörde först stegen i trappan,
sedan att en dörr öppnades där uppe, och till
sist trängde papegojans gälla skrik ner till oss.
Herr Boström reste sig på skälvande knän,
han var blek, och nu gick han fram till
hall-dörren och ropade:
— Stäng för satan!
Vi hörde att en dörr stängdes. Herr Boström
stod kvar tills Carl Henrik Lorentz strax därpå
återvände till verandan.
— Tysta den där papegojan, eljest vrider
jag nacken av den! skrek han så fort herr
Lorentz blev synlig i dörröppningen. Hör du
det? Jag vrider nacken av den!
Jag kunde inte låta bli att kasta en blick på
Camilla; hennes bruna ögon var vidöppna och
glänsande.
Herr Lorentz slog sig ner i korgstolen igen,
tog en djup klunk av groggen, ryckte på sina
feta axlar och sa:
— Gör du det, skär jag huvudet av din katt!
Herr Boström väcktes till besinning av
lugnet i den andres röst, varseblev med ens
mitt häpna ansikte, satte sig igen, ordnade
hastigt anletsdragen och log mot mig:
— Papegojor, förstår ni, är det värsta jag
vet.
Carl Henrik Lorentz såg stint på mig.
— Herr Boström kan inte tåla papegojor,
ser ni!
Jag hörde en djup suck från Camilla. Det
dröjde i alla fall en stund innan vi åter
började prata om likgiltiga saker. När vi väl
kommit i gång försiggick allting som vanligt
tills de sagt god natt och försvunnit uppför den
mörka, knarrande trappan; och herr Lorentz
glömde inte ens att upprepa, innan han gick:
— Ja, så var det slut för i dag!
Det var emellertid ännu inte slut för den
dagen.
Vi gick in i Camillas rum, och jag försökte
övertala henne att säga upp sin plats hos
gubbarna och följa med mig när jag reste, och
hon både ville och ville inte. Jag talade om för
henne att jag så småningom ämnade resa
utomlands. Tänk, så underbart om vi kunde resa
tillsammans! Hon blev entusiastisk för tanken,
började fantisera om de sagolika ting som
skulle möta henne, om hon följde mig ut i
världen, men kunde ändå inte besluta sig; när
jag ville ha bestämt besked slingrade hon sig,
blev tveksam och sa till slut tvärt nej! Vi höll
på att gräla om det där, då vi hörde en dov
knall någonstans i huset. Jag minns att ett par
lampetter klirrade lätt på väggen alldeles
ovanför mitt huvud. Vi lyssnade spänt en stund,
sedan rusade vi ut i den skumma hallen och
stirrade upp i den mörka trappan. Det var ett
förfärligt larm där uppe. Vi hörde herr
Lorentz tjocka, vredgade röst och herr Boströms
astmatiska vrål samt det skrämda jamandet
från katten. Och ögonblicket därpå kom katten
rusande nerför trappan som ett svart streck
och försvann genom ett öppet hallfönster ut i
trädgården; jag såg att blommorna utanför
vajade av och an där han försvunnit.
Herr Lorentz gormade och stod i där uppe.
Jag minns att det förbluffade mig, att han mitt
i allt grälet tillät sig att med några få ord
berömma Janne Boströms skjutskicklighet. Det
hade tydligen varit ett fint skott på långt håll
inifrån herr Boströms rum, över trappavsatsens
mörker och genom den på glänt öppna dörren
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
