Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
är läkarens son och att "modern" i
verkligheten är pojkens moster och följaktligen
svägerska till doktorn. Det uppstår nu en kamp
mellan dessa två om sonen, vilken är starkt
bunden både till den föregivna modern
och till den romantiserade bilden av den
okände fadern. Konflikten löses så att läkaren
övertalar kvinnan att gifta sig med honom på
villkor att hon även i fortsättningen inför
pojken skall få gälla som hans verkliga rnoder,
medan den verklige fadern i egenskap av
styvfader skall få ha sin son hos sig. Den
omöjliga uppgörelsen tedde sig på scenen inte fullt
så lättvindig som den låter därför att den
spelades så bra. Nils Dahlgren fick kvällens
starkaste bifall för sin grånade bitvarg till
professor. Kunde han inte göra honom mänskligt
mera övertygande än författaren format
honom så tog han honom likväl i yttre
avseenden på kornet. En perfekt studie i gammal fin
teaternaturalism. Kultiverad var också Märta
Dorff som modern. I sonens svåra roll sparade
Toivo Pawlo inte på temperamentet när det
gällde att få fram det oresonliga trotset och
den överspända misstänksamheten. Hans spel
slog väl ibland över i diskanten men det var
äkta och chosefritt. Willy Peters kan betrakta
sin regidebut som lyckad.
Det blev ett långt steg från Willners
grovhuggna problemdramatik till Gierows virtuosa
stämningsminiatyrer, som snarast kunna
betecknas som monologer. I "Under snöfallet"
uppträder visserligen tre personer, den
välkända triangeln Mannen, Hustrun och
Älskaren, men det är bara den förstnämnde som
säger något. Han kommer hem en vinterkväll
litet för tidigt från en resa och finner
rummet dukat till en fest för två i magisk
halvbelysning. Det tar en stund innan han
kommer underfund med att champagnen inte är
avsedd för honom, fastän hustruns minst sagt
svala välkomnande borde ha sagt honom det.
Han klarar emellertid situationen med stor
elegans, tar emot rivalen med utsökt
förbindlighet och infernalisk sarkasm och står snart
som segrare med den ångerköpta hustrun
snyftande i sina armar. Så kan det på sin höjd gå
till i bedragna äkta mäns önskedrömmar och
författaren har ju heller inte eftersträvat något
annat än en skicklig lek med ord. Det har
roat honom att försöka göra en trio med
två stumma stämmor och han har lyckats —
men naturligtvis på bekostnad av
trovärdigheten och allvaret.
Gunnar Sjöberg måste ha en eloge för det
obesvärade sätt på vilket han läste upp sin
långa utanläxa, vilken han till råga på allt
måst lära in för en enda föreställning. Desto
lättare hade de andra det. Framförandet
stördes av de primitiva belysningsarrangemangen.
Eftersom rummet låg i mörker måste den
kringpromenerande Sjöberg följas av en
ljuskägla som gjorde en jättesolkatt på väggen.
Det verkade strålkastarövning.
I Gierows "Applåderna" slås det an djupare
strängar. Det är i pausen på en konsert, man
hör de sista tonerna av en pianokonsert och
så kommer pianisten in i sin loge. Inga
applåder. Så gripen var alltså publiken. Men
heller inga journalister, inga blommor. En hemsk
misstanke går upp för henne: tänk om
publiken satt tyst av ren likgiltighet, tänk om hon
är slut som konstnär? Och hennes faktotum
låter henne i ett irriterat ögonblick få hela
sanningen till livs, denna sanning som hon i
sin självupptagenhet vägrat att se. Men så
kommer det till slut en blombukett och den
ruggiga estradfågeln burrar på nytt upp sina
fjädrar och seglar ut till publiken tröstad och
trosviss. Gierow har här med Arthur
Schnitzler som sin mästare gjort en ganska fin liten
studie i konstnärspsyket, och Elsa Widborg
tolkade lågmält och patetiskt den gamla divans
svängningar från trött uppgivelse till självtillit.
Georg Svensson
Ut till fåglarna (George Washington Slept
Here) av Moss Hart och George S.
Kaufman. Dramatiska teatern.
Två pjäser av herrar Moss & Kaufman
på samma spelår är nog åtminstone en för
mycket, varför framförandet av "Ut till
fåglarna!" får räknas till Dramatens
överflödsgärningar. Personligen är jag mycket litet
road av dessa två olustiga skämtare, vilkas
hårdhänta situationskomik huvudsakligen
vädjar till skadeglädjen. Nog för att man
skrattar ibland, men skrattet är ett reflexskratt
som ingenting har med det högre själslivet att
göra. Efteråt känner man sig tom och en
smula skamsen som ovanpå en
porslinskross-ningsorgie.
Pjäsen är en drift med stadsbons svärmeri
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
