Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tenoren Lemesjev spelar en taxichaufför som
blir operasångare. Närmare bestämt går det
till på det sättet, att han på chaufförernas
kulturklubb, där man ägnar sig åt amatörteater,
upptäckes av kamraterna, som slår sig ihop
och bekostar hans utbildning vid Musikaliska
akademien. Det är den proletära
solidaritetsmoralen i dess älskvärdaste form. Men
framför allt är det en både rolig och livfull
miljöskildring av en grupp yrkesarbetare i
Leningrad, så frisk i tonen att man gärna överser
med den något knaggliga bildföljden. Filmen
har något av sorglös improvisation, hälften
folklustspel och hälften folklivsskildring.
Men ännu mera äkta verkar miljön i
"Kvinnorna vid Volga". Det är också en film på ett
högre artistiskt plan. Den handlar om det
första kvinnliga fiskarlaget, som går ut på
floden, och alla de motigheter de övervinner
för att följa Stalins paroll, att kvinnornas
arbetskraft måste sättas in i produktionen.
Naturligtvis är detta "propaganda". Men inte
mera än det finns i all film, som vill något,
och den filmen är ofta den bästa. Huvudsaken
är, att det är gjort så roligt och bra som här.
Vad som verkar starkast i filmen är den
smittande livsglädje den utstrålar. Genom de
vackra bilderna från den lilla idylliska
kolkosen vid Volgas strand rullar skratten, klingar
sången från roddarlagen — ekar ropen mellan
båtarna över det breda vattnet. Till stor del
har filmen upptagits med stumkamera men
försetts med en eftersynkronisering, som är
konstnärligt förebildlig i det sätt varpå bild
och ljud kombinerats. På denna punkt är det
som västerländsk film i dag har något att lära
av de ryska regissörerna. Nils Beyer
Kärleksbreven. Leopold Lindtberg.
Præsens-Film.
Den schweiziska filmen "Kärleksbreven",
som fick första pris vid biennalen i Venedig
1941, är byggd på novellen "Die
missbrauch-ten Liebesbriefe" i "Die Leute aus Selwyla"
och det är förvånansvärt hur mycket av
Gottfried Kellers mustiga gemyt, vänliga men
inte uddlösa humor och poetiska realism som
räddats över till filmen. Greppet om det
litterära stoffet är detsamma som i Sjöström-Selma
Lagerlöf-filmatiseringar, även samspelet
mellan människor och en vacker natur för
tanken till den svenska filmens storhetstid. Men
naturligtvis är fotot och tekniken längre
komna. Som miljöskildring tillhör
"Kärleksbreven" det bästa man sett; ett stycke
småborgerligt, lantligt 1800-tal träder en till mötes
i mästerligt rekonstruerade men otvunget
levande tavlor, som kunde vara signerade
Wald-müller, Spitzweg, Leibl. Den dråpliga historien
om den med litterära storhetsdrömmar
bekajade handelsmannen, som iscensätter en
brevväxling med sin hustru för att ge
litteraturhistorikerna något att gräva fram, och hustrun,
som i sin förtvivlan över att inte kunna
författa värdiga svarsepistlar måste iscensätta en
brevväxling med den romantiske skolläraren,
är berättad med stor humor men ingen
brådska. Filmen rör sig i samma trygga rytm
som den märgfulla schweizertyskan och viker
gärna ut i lyriska eller skämtsamma
intermezzon, vilka ibland kunna bli litet mångordiga.
Mot slutet tappas stilen; den lyckliga
upplösningen blir för omständlig och vykortsgrann.
Filmen är ytterst välspelad. Allra bäst är
Alfred Rasser som den inbilske äkta mannen
men även de två unga ha fått sympatiska och
begåvade framställare i Anne-Marie Blanc och
Paul Hubschmid.
Den siste miljardären. René Clair.
René Clairs sista franska film är daterad
1934, då fransmännen ännu kunde finna
diktaturstaterna uteslutande komiska. Den satir
mot vissa företeelser i dessa som förekommer
i filmen är varken särskilt dräpande eller
genomförd. Den drunknar i en fantastisk fars
om ett bankrutterat lilleputrike, inte olikt
Monaco, som styres av en drottning vilken
vill schackra till sig världens rikaste man
genom att gifta bort sin sondotter till honom.
Kanske skall filmen uppfattas som en parodi
på de många operettfilmerna med liknande
motiv. Givetvis har den många kvicka
situationer men det är ett kallt, sterilt grin och en
otäck skarp journalsfilmsdager som vilar över
scenerna. Man får en förnimmelse av gamla
skabbiga teaterråttor som uppför en makaber
danse comique. Georg Svensson
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
