Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA:
Skördarna. 1796.
IVAR LO-JOHANSSON: Godnatt, jord. 1933.
IVAR LO-JOHANSSON: Bara en mor. 1939.
Även om jag skrev med en ängels penna
eller på paletten hade Floras och Pomonas
mest smältande färger att tillgå, skulle jag väl
därmed knappast kunna beveka någon läsare
1942 att ta fram och gå igenom Johan Gabriel
Oxenstiernas "Skördarna", poem i nio sånger
och med över tjugutusen vers (jag har inte
räknat dem). Såvida han inte tidigare av egen
drift kommit att göra det nota bene! Ty det är
att anta att den milda och praktfulla koloriten
hos Morgonens och Nattens besjungare än
i dag har några valda beundrare. Lamm
föreslår i sin biografi en upplaga av Oxenstiernas
arbeten i deras ungdomsgestaltning. Det vore
kanske något att tänka på — med moderna
svenska etsares stick som relief och
utsmyckning. Men mer än som skalden lever kanske
Oxenstierna i någras fantasi som människan
Johan Gabriel — en gestalt, lång, smal,
blåögd och något förströdd, som man nästan
tycker sig ha sett bland lätta gudaväsen ute
i naturen eller mött på Stockholms gator. I
dagböckerna särskilt lär man känna Johan Gabriel,
en ganska veklig pilt som inte älskas av Diana
men så mycket mer av sin egen sånggudinna,
som bor under den knotiga linden i
Sundängen. Kvick, känslig, ömhjärtad men gärna
spefull mot. sig själv och andra ger författaren
åt allt han skildrar ett smeksamt eller lustigt
behag. Efter en kväll av lek och ras med
gårdsfolket på Skenäs ristar han sig själv följande
epitafium: "Här hvilar den store
RiksCantz-lerens ättling, som stupade i ett bondgille vid
en höglorf" (höglorf, en vingåkersdans). Det
är svårt att tänka sig en mer förtjusande
klassisk svensk miljö än det patriarkaliska
livet på Skenäs, den lövrika naturen och
folklivet i fest och vardag. Och det stora, intres-
santa tidevarvet med dess brytningar mellan
upplysning och gryende romantik avspeglas i
naturbetraktelserna, i känslolivets skiftningar.
Ingen imponerande eller disharmoniskt
komplicerad personlighet är Johan Gabriel, men
alltid på ett spelande sätt naturlig och sig själv.
"Skördarnas" sångare är ett ovanligt
utpräglat exempel på en diktartyp som alltid
måste återvända till barndoms- och
ungdomsminnenas källa. Bara där finns inspiration att
hämta. Det tryckta poemet har som bekant en
frisk stomme i en dikt som skrevs långt
tidigare under hemlängtan i Wien. Och denna
skimrar med en daggig stämning igenom det
myckna dödfödda och konventionella i det
färdiga poemet. Under någon mottaglig period
måste jag ha insupit just det elementet och
ha läst hela den agrara dikten inte bara som
arkeologi och kuriosum utan med en viss
känsla för helheten. För efteråt har den tett
sig som en lustig gammal förtrogen tapet eller
bleknad gobelängväv med graciösa scener och
milda färger, där det "matta guld" som
Tegnér talar om förhärskar.
Moderna dikter kan stundom återuppväcka
gamla från de döda och få glömda rytmer att
återklinga: det är som om samma anda skulle
ständigt födas på nytt i nya former.
"Skördarnas" sfär skulle väl, kan man tycka,
naturligast stämma med tekniken hos en
naturmålande skald som Österling eller med
tonen hos Silfverstolpe som dyrkat känslans
förankring i hembygden. Med rätta har
nyligen den aristokratiske etsaren Reinhold
von Rosens konst jämförts med Johan Gabriel
Oxenstiernas poesi. Men för mig var det en
konstnär med brutalare grepp om
verkligheten som kom "Skördarnas" preciösa
alexandriner att då och då envist återklinga. När
jag har läst Ivar Lo-Johanssons statarepos
och noveller om sörmländska jordproletärer
har, underligt att säga, det landskapet skymtat
i bakgrunden, med sol och åkrar och träd,
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
