Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
värld. Det har den på sätt och vis också, men
lever sitt tvinsjuka liv i drömmerier. Mången
tycker kanske att statarna i Lo-Johanssons
böcker verkar alltför bisarra och poetiska för
att man ska känna igen sig, men i själva
verket ger skildringen av detta håglösa fantasteri
en genialt träffande bild av undertryckt
skapar-liv. Tankarna och drömmarna försöker svinga
sig ut ur statarköken med de tickande klockorna,
men de möts av motstånd, "slås till marken,
släpas i smutsen, får jord på de långa,
ömmande vingarna — och dör tätt invid
marken som sårade fåglar". Drömmarna väver sitt
skira flor över det grå livet. Där finns också
starka drömmar med skapande kraft som den
patetiska drömmen om torpet och den höga
längtan efter att bli något annat och mera som
talar ur det klassiska kapitlet om resan till
Himmelstorp, och där finns kärlekens skapande
dröm som då stataren timrar lusthuset på
kullen åt sin lungsjuka flicka.
I de båda eposens kollektiva grepp om jord
och människor ligger också något befryndat.
Det är lustigt att jämföra Oxenstiernas ganska
livfulla målningar av slåttergillen och bröllop,
där dansen går, "i flockar och par", och "den
tunga Daldans" exekveras, med
"Lo-Johanssons mästerligt groteska beskrivning av
skördefesten i "Godnatt, jord". Vi ler när den
äldre poeten med grannlaga smak och blekt
behag utmålar främsta slåttrarn, "hvars
fortgångs runda slag i afstånd följs af andra" och
räfserskorna "i linnets svala drägt och spridda
hår och slöja", men den episka kärleken till
detaljen är lika stark hos honom som hos den
yngre författaren, som för in högt och lågt,
fult och vackert, värme, tyngd och lust i sitt
språk, som han en gång föreställt sig "skönare,
ensligare, mer blödande och grönskande än
något annat". Det är en mild, mäktig, alstrande
gudomskraft i skördeeposet, som "rundar
fruktens klot och buktar trädets krona" och som
hyllas med majestätisk poesi. Samma starka
jordkärlek talar ur statarböckerna fast utan
religiösa uttryck. Men när torparen Bister på
söndagen lägger sig ner i gräset på sitt ägandes
torp och äppelträdets svalka omsluter honom,
så tonar genom denna fridfulla seen en
tacksam hymn till jordens och söndagsmorgonens
alla goda makter.
Men låt oss inte alltför mycket hår dra
jämförelsen mellan sjuttonhundratalsaristokratens
och den moderna statardiktarens jordepos.
Dessa rader är skrivna i den bitterkalla mars
i längtan efter sol och sommardofter. Och vad
ger egentligen mest av svensk
sommarstämning: Lo-Johanssons kärva kväll på
Himmelstorp när modern går ut på backen och bryter
sig en stor kvast syrener. "Blommorna hängde
tystare nu", heter det, än på förmiddagen,
sedan en del av de gula bina hade flugit hem.
Modern skakade den stora blomkvasten, så
att det inte skulle finnas några humlor kvar
inuti den, och tackade." Eller Oxenstiernas
läckra tavla av höbärgningen:
Re’n fylls en lågställd vagn af gräsets Pyramider
och under Ladans skjul med långsam fortgång
skrider,
där lätta bördan förs på slutta stegar opp;
Men oftast ovarsamt vid yra gossars lopp
från stängrens jämvigt stjelpt när hon mot höjden
räcker,
hon med ett yvigt fall sin bärare betäcker;
och flickan ur des bädd, på en gång öfverhöljd,
med möda veklar sig, af skratt och skämt förföljd ...
Makgit Abenius
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
