Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ny lyrik
MANNE MALM: Du död, var är din udd?
Bonniers 1942. 3:75.
BENGT KINNANDER: Byn. Bonniers 1942.
3:75.
En tidigare diktsamling av Manne Malm,
"Vindkast" (1938), bevarar man i minnet:
den visade prov på känslans äkthet och sober
form. Man har anledning att framhålla samma
kvaliteter, då poeten nu efter fyra års
tystnad framträder med en ny diktsamling. Det
är ett tunt häfte, men där sägs vägande ting.
Denne man har verkligen något av vikt på
hjärtat, och han förstår att formulera det så
att man dröjer och lyssnar till den distinkta
rösten. Till visans tongångar har poeten
sällan långt, men hans register omspänner också
satirisk vers, reflexions- och centrallyrik.
Dödsmotiven dominera, men det är ingen
blek kult av asphodelus-ängar denne lyriker
hänger sig åt. Inledningsdikten, vars motiv
hämtats från Mallorca, anger tonen i dessa
dödsbetraktelser :
Du död, var är din udd?
Vid kistan på en flakvagn barnen leka,
fast sorgegråten låter överljudd
och klagorop från fondans fönster eka.
Små barnen leka vid den dödes bår.
Och Döden ser dem leka och förstår.
Du död, var är din udd?
I tvenne dagar gräto mor och dotter
en gråt, som var så överljudd
som gråten blir, när Döden går på slåtter.
Nu skratta båda under mandelblom.
och sorgen dör i livets rikedom.
Du död, var är din udd?
Dör jag, ska vännen min måhända
gråta en gråt så överljudd.
Men livets leende ska återvända.
De döda vila under mörkan grift.
Och de som leva glömma vårdens skrift.
Poeten väjer inte för det drastiska
("Fariseen och publikanen", "En luffares kärleks-
visa"), och sådana dikter ge relief åt hans
centralt lyriska poem, där hans längtan efter
befriande renhet tar sig vackert stilrena
uttryck. Det kan vara till fyllest att som prov på
hans förmåga av innerlig lyrisk förtätning
citera det poem, som bär titeln "I samma
trupp":
Dig, som jag förr föraktat, aktar jag.
Vi gå i samma trupp och samma takt.
Vi lyda båda samma ödes lag.
Och du och jag ha samma tunga vakt.
Dig, som jag hatat, räcker jag min hand.
Glöm bort en enskilds alltför bittra tal.
Det som har samlat oss i samma land.
har adlat oss i samma ideal.
Om du föraktlig syntes och jag god,
om tvärtom, är en tvist om tomma ord.
Vi skola kanske en gång blanda blod
i samma strid för en och samma jord.
Du som mig hatat, räck åt mig din hand.
Den röst, som dånat över tidens storm,
har samlat oss som en för samma land
i samma trupp i samma uniform.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
