Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inte mästerskapets hemliga insignier, medan
den svartstripige sluggern kan samla plaketter
och pokaler och ändå alltid förbli en andlig
slugger: "Ja när han mist sin sting och gick
mot tredjeklassare kunde man ändock se att
det var mästaren som rörde sig i ringen. Jag
har tänkt mycket över detta och undrat vad
orsaken kan vara till det underliga faktum att
en man kan hemföra mästartecknet men inte
vara mer mästare än så, medan den börne
mästaren kan förlora tecknet men ändock
aldrig mästarvärdigheten. Den svartstripige
vann allt som vinnas kunde. Hans hem blev
som en juvelerarbutik, och han kunde spegla
sig i silver runtom på hyllor och skåp.
Tidningarna slog hans namn i fetstil. Han kom på
tvålar och raktuber och på sportgrej or och
tablettaskar — men såg du honom i
verkligheten greps du av något som liknade vämjelse.
Ty du såg att han var ingen mästare utan
bara en ilsken mops med sura, lömska ögon.
Så ser ingen mästare ut helt enkelt."
Det är inga överraskande eller originella
perspektiv denne debutant ställer oss för ögonen.
Inte heller har han väl så mycket mogen och
djupsinnig reflexion att komma med. Det är
snarast ett vårligt budskap man kan förlikna
denna lilla bok vid. Men budskapet går ut på
renhårighet och hygglighet — och det låter
ju alltid höra sig och inte minst i vargatider.
Johannes Edfelt
Exotisk melodi
I. N. ROMANO V: På vägen till Buddha.
Illustrationer av författaren. Tiden
1942. 8:50.
Om I. N. Romanov lämnas ett
förlagsmeddelande, vari det heter, att han är en medlem
av den gamla ryska tsarfamiljen och att han
via Frankrike som emigrant kommit till vårt
land, där han numera är bosatt. Hans far lär
ha innehaft en chefspost i Sibirien; hans mor
var kinesiska.
Det kan vara av vikt att hålla dessa fakta
i minnet, då man läser hans egenartade och
i flera avseenden starkt fängslande skildring
av barndomsupplevelser i Sibirien — ett verk,
som man alltså får betrakta som ett svenskt
original —, ty inte bara miljön är exotisk:
också sättet att skildra, det mjuka,
nyanserade, lågmälda föredraget, leder tanken till
österländsk berättarkonst. Vad som väcker
förvåning är den utsökta språkbehandling
författaren visar sig mäktig. Inte på länge har
man mött en debutant som förfogar över en
så rikt nyanserad och samtidigt utsökt ren
stilkonst.
Den en smula omständliga, sakta
inträngande berättartonen passar här ämnet
som handsken passar handen. Vad Romanov
återkallar i minnet är ett barns bilder av
världen, sådan den tedde sig i de sibiriska
utmarkerna. Dessa minnesbilder och
drömsyner från ett avlägset förflutet och från ett
avlägset geografiskt område sammanhållas av
författarens poetiska intuition och bilda ett
tjusande helt. Landskap, djur och människor,
speglade i ett barns medvetande, bilda en
tonfigur av utomordentlig renhet. Det är här
verkligen fråga om ett av den poetiska
intuitionen levandegjort förflutet: ett stycke av en
människas liv återuppväckes och framstår
med visuell tydlighet för vår blick. Om
skildringen någon gång kan verka monoton, så är
detta intryck snarare att skriva på själva
miljöns konto än på författarens berättargrepp.
Det råder nämligen intet tvivel om att man här
har att göra med en författare som förenar
osedvanlig känslighet för intryck med en
överraskande förmåga av åskådlig
reproduktion av dessa intryck. Han är utrustad med
fina instinkter, och han har poesiens slagruta.
Händelserna i denna bok äro i och för sig
inte av någon uppseendeväckande art. Men
mera sällan har barnets värld, det genuina
och friska i dess reaktionssätt, trätt en så nära
som på dessa sidor, skrivna av en rysk
emigrant. Allt lever och är besjälat i denna
värld, som i grund och botten är så
monoton: stäppens enformighet, isbans
händelselöshet, som avbrytes av någon karavans
ankomst eller av en björnjakt, allt står
förunderligt levande för våra ögon. Det är
framför allt i återgivandet av naturintrycken som
författaren visar sin styrka: de människor han
skildrar ha vaga konturer och bli sällan
gripbara. Den långa vintern i dessa trakter, då
naturen hålles i ett järngrepp, skildras på ett
intensivt och åskådligt sätt. Och författaren
får de finaste färger på sin palett, då han
återger naturens uppvaknande ur den vita en-
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
