Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Fredrik Böök: Drömmarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
kvickheten låg. Den danske anglisten Otto
Jespersen drömde sig ha diktat några vers,
som hade genialiskt självsvåldiga allyrer; det
självsvåldiga kan man upptäcka, men inte det
genialiska, och därtill saknade de inre
psykologisk sanning. En annan forskare var i
drömmen latinsk poet och var mycket stolt över
sitt mästerverk — han kom ihåg det, men
det bestod av underhaltiga reminiscenser från
Horatius. Man kan nog tryggt påstå, att de
flesta mänskor gjort liknande erfarenheter:
drömmens snillrikheter erinrar om trollguldet
i sagan. Allting leder till den slutsatsen, att
Coleridges "Kubla Kahn" är ett alltför
fulländat poem för att inte ha diktats i vaket
tillstånd, även om det är fullt av drömstämningar.
Kanske var Coleridge i god tro, men oss bör
han inte bedraga. Att drömmen skulle vara en
stor konstnär eller en djup tänkare är en
romantiskt lockande tanke, men frågan är om
det i grunden skulle vara så uppbyggligt.
Därmed må vara hur som helst: en bevisad
sanning är det åtminstone inte.
Den vidskepliga överskattningen av
drömlivet får emellertid många andra former -— den
är som katten med nio liv. Freud och
psykoanalytikerna försöker inbilla oss, att drömmen
oemotsägligt uppenbarar vårt sanna jag, våra
önskningar och avsikter, våra känslor och
stämningar. Det kan naturligtvis inte bestridas, att
fantasiens rörelser, vare sig de äger rum i
vaket eller sovande tillstånd, ofta röjer
inställningar och tendenser, som vårt medvetna,
rationella jag inte har blivit uppmärksam på eller
rentav bekämpar och undertrycker. Det är en
fruktbar synpunkt, som litteraturvetenskapen
absolut inte kan undvara, och det skall inte
bestridas att Freud på detta område har gjort
en positiv insats. Men just om det gäller att
här ta vara på barnet, så måste man
beslutsamt kasta bort det smutsiga badvattnet. Det
finns på själslivets område också det tillfälliga,
det slappt mekaniska, det i djupare mening
betydelselösa. I sitt allveteri, sin iver att allt
förklara, förbiser Freud det på ett ödesdigert
sätt. Han förutsätter till exempel, att det alltid
finns en verklig orsak till glömska eller
fel-sägelser: vi glömmer ting därför att vi vill
glömma dem, får vi ett ord på tungan i stället
för det vi sökte, så står psykoanalytikern
genast där med höjt pekfinger: "Das lässt tief
blicken!" Det blir absurt, därför att erinringen
eo ipso är ofullständig — vi skulle annars
kvävas av alla de föreställningar, som
belamrade vårt minne. Gud skall veta att vi ofta har
tappat bort de saker, som vi innerligen skulle
ha önskat äga kvar, det har helt enkelt inte
funnits rum för dem. Freud vill ha en speciell
förklaring för var glömska; det vore mycket
mer berättigat att söka en speciell förklaring
för varje minnesakt; och i vilket fall som helst
måste man räkna med en marginal betingad
av ofullkomligheten i det tekniska maskineriet.
Alldeles detsamma gäller felsägningar; den
rent fonetiska klaviaturen fungerar inte alltid
riktigt. Eller skall man anlägga psykoanalytiska
synpunkter på de talstörningar, som inträder
efter hjärnskador? Freud hemfaller åt en
hyperidealistisk kolartro, när han åtar sig att
ge en själslig motivering åt alla företeelser
i vårt medvetenhetsliv.
Denna hyperidealism möter man likaledes,
när drömmens nyckfulla arabesker och
besynnerliga infall uttolkas av de skriftlärde. Arthur
Christensen berättar, att han i drömmen såg
en god vän, framstående pedagog, en fin och
mycket nykter mänska, sitta halvdrucken i en
öppen bil och skråla en vulgär visa. Han
bestrider med största bestämdhet att denna
nattliga dröm ger uttryck för hans verkliga,
under dagen fördolda uppfattning av vännens
karaktär. En avliden kulturhistoriker uppträdde
i drömmen så oförskämt att umgänget avbröts;
men när författaren vaknade, kunde han inte
hos sig upptäcka skymten av något komplex.
En annan god vän till författaren gjorde sig
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
