- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
532

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Carl-Gustaf Thomasson: Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

CARL-GUSTAF THOMASSON

hotades av förintelse. Så var händelsen på
vintern 1803 till följd av det dåvarande
hertigparets av Södermanland alltför intima
förbindelser med den beryktade illuminaten och
andeskådaren C. A. Boheman, som då
utvisades av Gustaf IV Adolf, samt i slutet av
juni 1810, då furstinnans förtrogna vän
grevinnan Sophie von Fersen-Piper före sin flykt
efter mordet på brodern förstörde "ett stort
paket" med oersättliga originaldokument, som
anförtrotts henne av hennes kungliga väninna
efter Gustaf IV Adolfs avsättning. Som väl
var lyckades grevinnan rädda undan "lådan"
med själva dagboksanteckningarna, frukten av
trettiofem års mödor.

Redan de yttre konturerna och
tillkomsthistorien kring detta unika memoarverk
illustrera sålunda på ett slående sätt pulsen hos
den tid det vill skildra. Denna tid — det
slutande 1700-talet och börjande 1800-talet —
levandegöres med en bred åskådlighet och rik
facettering, som ha få motsvarigheter i vår
litteratur. För författarinnan själv har
arbetet med dagboken givit innehåll och mening
åt ett många gånger olyckligt levnadsöde, det
har berett henne ro och avspänning men ofta
också raka motsatsen. Man förstår att den så
småningom blev henne lika kär som ett
levande väsen. Redan tidigt insåg hon den roll
den kunde komma att få för en eftervärld. Man
märker att hon undan för undan alltmer
accentuerar den strikta samtidsskildringen, där
ingenting av vikt som nått hennes öron eller
ögon får fattas. Tyvärr har detta inte
uteslutande varit till gagn för verket. De senare
årens anteckningar äro självfallet mera
mogna, mera genomtänkta än tidigare års
men i gengäld ej så friskt upplagda, ej så
spontana. Furstinnan spelar som äldre med
förkärlek på de ädla strängarna och får för
många eskatologiska och docerande tonfall.
Hon driver sin medfödda nobless och
förmåga av opartiskhet in absurdum. Man in-

ser lätt hur långt hon kommit på denna väg,
när hon mot slutet av sitt liv — i den nu
föreliggande sista delen — kan tala om
Carl XIII:s "själsstorhet" och att de med
Sverige allierade makterna — Ryssland,
England, Österrike och Preussen — under kriget
i Tyskland 1813 "hyste obegränsat förtroende
för kronprinsen". Ungefär raka motsatsen var
ju i båda fallen det rätta. En helt annan sak är
att äktenskapet med Carl XIII blev bättre ju
ynkligare kungen blev till hälsan samt att
hon metodiskt försökte vinna Carl Johans
förtroende, något som hon dock aldrig lyckades
med. Men tapper var hon, drottning Hedvig
Charlotta!

Det tekniska och historiografiska i
samband med detta memoarverk eller denna
samtidskrönika, som är det adekvata uttrycket, är
både invecklat och intressant (uttrycket
"dagbok" är givetvis alldeles missvisande men har
bibehållits, därför att det var furstinnans egen
benämning på sina anteckningar). Alla
detaljer därvidlag kunna emellertid inte beröras i
detta sammanhang. Under tiden augusti 1775
-—juli 1798 — anteckningarna föregås av ett
förtjusande självporträtt av den då sextonåriga
prinsessan — ha månadssammandragen
formen av brev från Stockholm till den älskade
väninnan Sophie Piper, som en tid som
antytts förvarade samtliga papper och som av
författarinnan var tänkt som dessas depositär
efter hennes egen död. Grevinnan Piper avled
emellertid redan 1816, två år före
drottningen. Denna förordnade då den 1
november 1817, sedan anteckningarna avslutats med
oktober månad detta år, sin överstemarskalk,
presidenten greve Erie Ruuth och
överstekammar junkaren baron Carl Jöran Bonde
till testamentsexekutörer med hänsyn till
anteckningarna. Ruuth skulle ha hand om
nycklarna och Bonde om själva kistan eller
kofferten med de värdefulla papperen. Efter en till
följd av Carl Johans misstänksamhet oviss och

532

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free