Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den liberala människan. Även om han i
ungdomlig vånda och hetta då och då skulle vara
benägen att avböja revisionismens väg.
Men också nationalismens problem får han
tillfälle att på nära håll uppleva. Då han under
sina promenader på heden träffar den vackra
Maureen 0’Moore, står hon för honom som
inkarnationen och idealet av den engelska
kvinnan. Men hennes far är i själva verket en
vältalig och eldfängd irländsk nationalist, och
Petreus finner till sin häpnad hur lidelsefullt
engagerad denna kvinna är i sina fäders
frihetskamp, samtidigt som denna lidelse hos
Maureen bryter sig mot en viss engelsk
konventionalism. De båda unga människornas
kärleksförhållande, varmt, fint och fördomsfritt
skildrat, måste innebära ett överbyggande av
många motsatser. Det rymmer fröet till
slitningar, och då de slutligen besluta sig för att
följas åt, när Petreus lämnar London och
anställes i Paris, är man inte övertygad om att
deras förbindelse skall bestå för livet.
Denna nya del i Hellströms stora romansvit
upprullar liksom de föregående problem av den
största räckvidd. Den tar allvarligt på
allvarliga och brännande problem. Men den lämnar
också rum för ett drastiskt sätt att se. Från
början bar denna romanserie överrubriken "En
man utan humor". Det är en titel som
författaren genom många partier i detta romanverk
dementerat. I den nya romanen är den lysande
episod, som berättar om mr Johnsons och hans
föregivna äkta makas förhållanden — en
dråplig, tragikomisk inblick i det engelska
ståndsamhällets mysterier — en sådan dementi av
föregiven brist på humor. Att denna roman
tillfredsställer ansenliga intellektuella och
konstnärliga krav är kanske en onödighet att
framhålla. Den skyr alla överord. Den är klok och
vidsynt — men samtidigt är den passionerat
skriven. Än en gång påminnas vi om
Hellströms ypperliga berättargåvor och om den
särställning han genom kunskaper och
vidsträckt erfarenhet, genom stilistisk klarhet och
intellektuellt patos intar i samtida svensk
litteratur. Johannes Edfelt
Krafternas samspel
VILHELM EKELUND: Concordia animi.
Bonniers 1942.
"I ett mänskligt af helklang och fullklang
är alltid hemligt och innerst motsägelse, men
alltid — kraft att lefva motsägelsen." Satsen
står att läsa i Vilhelm Ekelunds sista bok
"Concordia animi" och dess fortsättning
varnar för att bryta mot denna musiska lag.
"Vore det icke annat än ’moralen’, Nietzsches
angrepp gällt, hade skadan ej varit stor. Men
det var människoursprunglig musisk lag och
urprincip, han i själva verket giok till storms
emot." När jag för egen del gjort tafatta
försök att formulera vad som utmärker de sista
dagarnas vulgärfilosofi har jag alltid tyckt
mig komma till att där saknas den levande
dualism och motsägelsefullhet som måste
finnas på djupet: urartade nietzsoheaner som inte
orkar leva motsägelsen försöker upphäva den
och förgriper sig därmed på den skapande
principen själv. Det skeva är deras tecken:
trollen är skelögda och halta. Men i Ekelunds
stärkande satser med deras pilraka höj dflykt
finns på djupet motsägelsen, liksom kraften
att just i motsägelsen ta språnget vidare,
uppåt. I hans egen natur är motsägelserna
branta; det är starka passioner som håller
varandra i kraftspänning. Att det finns medel
att lägga mörka makter under sig, att få dem
så att säga medgörliga, och att det klassiska
är behärskningskonst har han många gånger
uttryckt. Hans tankeprosa rör sig med vig
styrka mellan klippavsatserna: han ser i
fångenskap frihetsutsikten, i trångmålet
möjlighet till utvidgning, i de branta stigarna de
som en gång kommer att bli de jämnaste, i
den låga, dunkla början själva förutsättningen
för stigningen mot ljuset. En av de viktigaste
pregnanserna i den sista boken är just "det
låga", varmed diktaren avser det elementära
och enkla, alltings början. Det gäller för
vandraren att börja på släta grunden, skaffa sig
fotfäste och inte förgapa sig i något högre
innan han tillgodogjort sig allt i sitt
nuvarande läge. De enkla, glanslösa ämnena är nu
och alltid de som visat sig ha största
förmågan att få själens krafter att samarbeta, som
ger concordia animi, den täthet som är mol-
-545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
