Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nets, det laddade som icke är utan blixt. Och
att det i denna slags primitivism ligger
framtid torde vara ganska säkert. Vi måste från
skevhet och enkelriktning söka oss tillbaka till
det ursprungliga med dess spänningsfyllda
harmoni.
Det finns ingen som talar med så djup
auktoritet om de geniala människorna som
Ekelund: i hans lapidariska anteckningar blir
en högt utrustad levande andes undergång
något skakande, och han gör en gång den
brännande frågan: "Måste den renhjärtade gå
under? Är det så han bevisar sig?" Hans
blick rannsakar blottorna i mörka nedåt-öden,
finner att många högtstående saknat
tillräcklig insikt i sitt eget vågspels farlighet. Här
som annorstädes varnar han för de
gynnsamma omständigheternas förrädiska gifter
och för de neddragande rancunerna. Den
taktik författaren anbefaller är av djupt intresse:
det är att i det sjuka och hotande alltid söka
finna den levande punkten, och att ständigt
hålla det gemenas och giftigas natur klart och
skarpt för ögonen. Två sidor av samma sak
givetvis!
Vilhelm Ekelund räknar sig inte till de
fromma som känner sig ledda och förda av
en mystisk kraft, men han räknar släktskap
med dem. De stränga muser och det vaksamma
öga som han ställt sin färd under har sträva
villkor. Det finns väl också — och
författaren medger det — mer benådade öden med
mildare klimat, och det största av kraftprov
vore väl att segra trots stor medgång. Med en
suck kan man fråga sig om inte här uppe i
kylan fler blir förkrympta och stäckta genom
en snål atmosfär än av motsatsen? Dock skall
väl alltid stå fast, att behov och hunger och
hårda vindar hör till den äkta, uthålliga
produktivitetens villkor. När det heroiska
karikeras så svårt som nu, är det skönt att se
det äkta heroiska i sin friska ursprunglighet
och i ett språk som passar till sak.
Varje sats och varje ord hos Ekelund måste
fattas nedifrån sin egen rot. Det är
erfarenheter, egna, personliga — och erfarenheter
kan inte meddelas, de kan bara kännas igen,
säger författaren. Ofördragsamt klingar väl
somt. Ekelund förfäktar här som tidigare
prosans överhöghet över lyriken. Även om
man förstår hans mening måste man finna
den trång och läsaraktig. Den förtätade
lyriken ger väl något annat och utöver prosan —
om bättre eller sämre spelar mindre roll? Till
och med den slappa predikarvisdomens allt är
fåfängligt — hvad kan det nytte? — som
Ekelund på ett strålande sätt bekämpar i sin sista
bok, kan försvaras som ton i den stora
orkestern. Men det medges att det måste vara en
mycket stor och svart leda om den skall vara
berättigad att utsj ungas. Det medges att
pre-dikarvisdomen ofta är det billigaste,
vulgäraste, populäraste av allt. Det som Ekelund
har att förkunna går kanske bara att säga i
den rakvuxna prosans form. Det är den egna
samvetslinjen han så ofördragsamt värjer och
på ett sätt som gör honom till den aktuellaste
diktaren. Ty den vars samvetslinje suddas ut
blir partiernas hjälplösa offer. Samvetet hos
Ekelund har konstnärlig inriktning — "dygd
på musisk grund" blir därför hans enda,
trånga, men centrala ämne. Det är en
grundsats i hans filosofi att kongruens mellan liv
och lära inte är något fantastiskt och
ouppnåeligt utan att man verkligen kan svinga sig
upp mot det som föresvävar själen som bild
och syn, att man kan vara det man talar om,
att diktaren kan vara poemet själv. Stor dikt,
som leder till frihet och hälsa, kan alltså inte
hos Ekelund komma ur en underhaltig
människa; det är en grundfalsk motsägelse (som
visar att det är något mankemang med den
äkta motsägelsefullheten, kunde man tillägga).
Ekelunds betydelse är bland annat den att han
här håller en tradition levande. Ehrensvärd,
Geijer, Törneros, Hwasser, Robinson, Hans
Larsson, är några av de svenska föregångare
han apostroferar — män som "talat väl".
Somliga sätter Vilhelm Ekelunds tidigare
prosa högre än den nuvarande, men det må
vara tillåtet att förklara sin kärlek också till
den senare, mognade, med dess hj ärtedjupa
mystik och vackra ord om tacksamhet och
försoning. Stilen är polemisk också i "Concordia
animi", polemisk till sin innersta natur, men
trotset är mjukt, stilen följer växandets "låga"
lag. Bara genom ett citationstecken —
cite-ringskonsten är ett av hans frappantaste
stildrag — kan Ekelund stöta slentrianuttrycken
ifrån sig. Andra ord återger han en
ursprung-ligare betydelse. Uppleva (en diktare) blir till
exempel — leva sig upp till jämnhöjd med.
-546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
