Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skede, dels under den senare brytningstiden
mellan de gamla stagnerade livsformerna och
den brutalt triumferande industrialismen. Hon
äger en oböjlig drift att skildra verkligheten
omkring sig och fördjupa sig i dess problem,
och även i hennes historiska romaner finns det
realistiska greppet kvar. Men hon är en
realist som levandegör sitt material med poetiska
övertoner; Virginias yppiga blomstring
återgår ofta i hennes prosa. Hon är satiriskt
begåvad samtidigt som hon besitter en mogen,
balanserad människosyn, inträngande och
osentimental. Hennes mest utmärkande
egenskap är kanske ändå mod: modet att se
verkligheten i ansiktet, att söka sanningen
överallt och stå för dess konsekvenser; modet att
leva i överensstämmelse med personlighetens
djupaste krav, på trots mot konventioner och
puritansk tradition.
Märkligt är att Ellen Glasgow kunnat
bevara sin skaparkraft, sin fördomsfrihet och
sitt intensiva problemintresse ända in i
ålderdomen. Hennes senaste stora roman, den nu
översatta ’T detta vårt liv", är en av hennes
allra mest betydande; till och med berättar
den övertygande om den unga generationen i
Södern, strax före andra världskrigets utbrott.
Boken riktar sig väsentligen mot familjen som
institution och illustrerar dess avigsidor med
en rad kusligt sanningspräglade exempel.
Mycket av förloppet är sett av den sextioårige
Asa Timberlakes vänligt ironiska blick och
begrundat av hans envist rannsakande tanke.
Han är den tröttkörde fadern som längtar
efter att äntligen bli fri från sitt förnedrande
äktenskap med en kvinna som han känner sig
alltmera främmande för. Men med all sin
klarsyn är han för vek och medlidsam, han
kommer aldrig att kunna slita sig lös och
förverkliga sin dröm om livet i naturen, på den
väntande gården.
Hans bekymmer gäller främst den äldsta
dottern, Roy, som har den starka karaktären,
modet att leva ärligt, kravet på lidelse och
allvar. Hon representerar de bästa egenskaperna
inom den unga generationen, men hon stöter
bort genom själva sin saklighet och sina höga
krav, hon är dömd att bli olycklig i en värld
som är så föga nogräknad. Hennes motsats är
den andra dottern, Stanley, en i all sin kalla
egoism vädjande och eggande varelse, som
väcker särskilt männens sentimentala
medkänsla. Hon rymmer med Roys man, en fysiskt
praktfull kirurg, och driver honom till
självmord. Hon återvänder som en förrädiskt
sörjande, sneglande efter sitt nästa offer, och
ödelägger i förbigående Roys bräckliga
lyckodröm tillsammans med den veke advokaten,
som hon själv tidigare övergivit. Berusad kör
hon över en flickunge med sin bil och slipper
ifrån straff; alltid flyter hon ovanpå.
De båda systrarna företräder två motsatta
människoslag, två olika livsprinciper. Den
ena är ren och klar, äkta och helgjuten; den
andra är klängande och klibbig, fylld av
dunkel drift och svekfull lockelse. Båda är mycket
levande och tragedien omkring dem har en
sugande styrka. I bakgrunden återfinns
ständigt den alltför beskedlige och hjälplöse, men
rättrådige och genomskådande fadern, en
förmedlare mellan den gamla generationen och
den nya. Han tar kanske väl stor plats med
sitt ändlösa vändande på problemen, men så
är han också den allsidiga besinningens och
erfarenhetens språkrör. Även några kapitel ur
en negerfamiljs liv är för omständliga och
ovidkommande. Ellen Glasgows svaghet är
vidlyftigheten, en viss brist på samling kring det
väsentliga. Men hon tränger likväl så djupt
och hennes material är så givande att det
spelar föga roll.
Viveka Starfelts översättning är mycket
läsbar. Artur Lundkvist-
Thomas Mann som politiker
OLLE HOLMBERG: Thomas Mann och det
tredje riket. Bonniers 1942.
3 : 75.
I all humanistisk verksamhet, däribland den
litteraturkritiska, kommer det an på ett och
-550
detsamma: att avväga, att fördela accenterna
riktigt och skilja på väsentligt och oväsentligt.
Det räcker inte — som i naturvetenskapen —
att ett påstående är riktigt, det måste också
vara riktigt på ett väsentligt sätt; man skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
