Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kunna säga, att humanisten rör sig med en
komparation av sanningsbegreppet, varvid den
högsta graden, den superlativa
sanningsenligheten, är det ständigt eftersträvade men aldrig
uppnådda målet.
Inför uppgiften att behandla den oerhört
skiftande litterära uppenbarelse, som givit
namnet Thomas Mann en alldeles särskild
tyngd, växer känslan för ömtåligheten i det
humanistiska sanningsbegreppet till det nära
nog överväldigande. Det är mycket litet som
inte på något sätt och i någon mening låter sig
sägas om Thomas Mann. Hans verk, som är
en balansakt över antitesernas klyfta, gör ett
otal synpunkter och omdömen tänkbara. Hans
tänkande är liksom mästaren Nietzsches ett
system av hävstänger, där varje led synes ha
till huvudsaklig uppgift att väga upp ett annat.
Han har givit uttryck åt de flesta och
väsentligaste av de stämningar och reflexioner som
varit en människa i tjugonde seklet möjliga.
Ändå finns enheten där, ofrånkomlig och
befallande, ©ch de rader i hans verk som kan
tänkas utbytta mot andra är lätt räknade.
Kritikern som skall behandla denna komplicerade
enhet får inte nöja sig med att säga vad som
låter sig sägas; han måste göra en extra
ansträngning åt det håll, där den superlativa
sanningen ligger.
Olle Holmbergs bok om Thomas Mann och
det tredje riket vittnar utan tvivel om en
sådan ansträngning; i uppriktig beundran har
han sökt sig djupare in i labyrinterna än de
flesta har mod och uthållighet till. Det är inte,
som någon har påstått, det bästa som har
skrivits om Thomas Mann, men det är det bästa
som skrivits om Thomas Mann som politiker,
vilket bör vara erkännande nog åt en författare
som låter sina ambitioner begränsas av sitt
ämne. Detta ämne är nämligen inte hela Thomas
Mann; tvärtom skulle man som en
grundläggande invändning mot arbetet kunna påstå
— i den superlativa sanningens intresse —, att
denna synpunkt på Thomas Mann hör till de
mera tillfälliga. Holmberg har på sätt och vis
rätt, då han ifrågasätter om Thomas Manns
växlande politiska ställningstaganden inte i
själva verket står mera i upprepningens tecken
än i förändringens — på sätt och vis, men inte
helt. Som människa och tänkare har han
upprepat sig, hans ursprungliga antitetiska upp-
levelser kommer tillbaka i ständigt nya
formuleringar, ständigt nya dubbelbegrepp — det
är en av de grundläggande ambitionerna hos
Thomas Mann att inte låta något av sitt arv
förfaras. Däremot har han naturligtvis förändrat
sig som politiker, ty politik är handling och
representativ gest, och Thomas Mann har
ömsom tagit ställning för och ömsom emot den
krigiska sorten av tyskhet. Holmbergs
påstående att Thomas Mann inte verkligen
förändrat sig har en hög grad av väsentlighet;
men det kunde kompletterats med
iakttagelsen, att Thomas Mann under den övervägande
delen av sin karriär egentligen aldrig är
politiker. När Holmberg säger att Thomas Mann
inte haft två egenskaper som anses disponera
för politik: talförheten och lusten att sitta på
sammanträden, så är det en ironisk parentes
full av halva sanningar. Nog har Thomas
Mann haft talförheten, mer än de flesta, en
understundom överväldigande antitetisk
talförhet; däremot mycket riktigt inte lusten
att sitta på sammanträden. Men blir man
verkligen politiker utan att ha något av den
lusten? Till det mest övertygande i Holmbergs
bok hör själva det grundläggande påpekandet,
att begreppet det tredje riket, fattat som
syntesen av sinsemellan oförenliga strävanden
och livsinställningar, ligger bakom det mesta
som Thomas Mann har skrivit om politik.
Men begreppet har för honom inte sitt
ursprung på det politiska planet utan på det
individuella och konstnärliga. Ur sin egen
naturs motsatser mellan konstnärlighet och
borgerlighet, dödsdyrkan och livsvilja och allt
vad det kallas, hämtade Thomas Mann
drömmen om ett tillstånd där dylika motsatser gått
upp i en högre enhet, en goethesk syntes. Det
är inte politik detta, det är konstnärlig
mänsklighet. Thomas Mann har som diktare och
folkuppfostrare — en representativ roll som han
tagit på allvar — då och då känt kravet på
"tidstjänst" och nödvändigheten att yttra sig
i frågor som var avgörande för detta folks
framtid. Men ett politiskt ställningstagande är
ändå alltid för trångt för att rymma diktarens
djupa motsatser och hans ännu djupare
syntes. Det blir en ståndpunkt i förkortning, och
omöjligheten av att förkorta i Thomas Manns
verk bör var och en ha erfarit som burits
fram av hans böljande perioder och lyssnat
-551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
