Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
han förberedde sig för sin debut och lät
allting annat, hustrun inberäknad, komma i
andra rummet.
Tyngdpunkten i avhandlingen ligger dock ej
i det biografiska avsnittet, dels beroende på
materialets bristfällighet dels på Hugo
Kamras’ ställvis rätt stora naivitet. Det
värdefullaste och verkligt förträffliga i hans bok ryms
i det avsnitt som skildrar Heidenstams
idéutveckling i samband med de litterära
strömningarna ute i Europa. Heidenstam var ju
under så gott som hela 80-talet utomlands och
hans utveckling följde ej de svenska banorna.
Det är i stället den samtida franska
litteraturen som betydde mest för diktaren. Den
numera bortglömde poeten Richepin, som
skrev hädiska och nihilistiska dikter, läste
Heidenstam med förtjusning och tog djupa
intryck av. Det är intressant att se hur
Heidenstam, som skulle framträda som
livsglädjens apostel och gå illa åt pessimismens och
vardagsgråhetens 80-tal, i sin ungdom själv
var djupt engagerad i tidens nihilistiska,
pessimistiska och fränt radikala strömningar. Det
visste man förut genom hans intressanta
brevväxling med Strindberg, men Kamras har
understrukit och ytterligare utrett detta
förhållande. Han framhåller fint hur Heidenstams
livsglädjeevangelium sprang fram ur djupa
schakt av missmod och förtvivlan inom
honom själv.
Heidenstams originalitet som tänkare i
exempelvis broschyren "Renässans" har
Kamras inte stor respekt för och som det förefaller
med all rätt. Det var som diktare
Heidenstam anslog nya toner i vår litteratur, som
tänkare var han en eftersägare och man kan
inte värja sig för den tanken att han var en
smula otrogen mot sina föregångsmän i
Sverige, Strindberg och Ola Hansson, som
faktiskt varit inne på tankegångarna i Renässans
tidigare än han själv. Det blev ju också
Strindbergs käpphäst längre fram att
Heidenstam stulit från honom och ej erkänt källan.
Det säger sig självt att ett debutarbete som
detta ger anledning till rätt många
invändningar. Språket är allt annat än elegant. Man
har tyvärr ofta den känslan inför
litteraturhistoriska avhandlingar att deras författare
betraktar själva nedskrivandet av sina
forskningsrön som en tämligen likgiltig sak. De
uppträder som läkare, som sedan de funderat
ut de rätta ingredienserna för medicinen,
skriver ut ett recept. Huvudsaken är att
apotekaren, det vill i detta fall säga
vetenskapsmännen, förstår. Allmänheten kan sedan stå där
och gapa. Kamras stil är dock fullt läsbar,
men nog kunde han ha gjort sig mer besvär
med den och nog kunde han åtminstone ha
undvikit sådana journalistgrodor som "den
vittre docenten" om Levertin och "den
gåtfulle gästen" om döden.
En och annan anmärkning av vetenskaplig
innebörd kan man inte heller undgå.
Författaren har i alldeles för hög grad begagnat
Heidenstams memoarer, "När kastanjerna
blommade", som källskrift. Han borde dock
ha gjort klart för sig att vad Heidenstam i
den boken skriver om, det hade allt använts
tidigare i hans diktning. Det hade omstöpts
och förvandlats i diktens smältdegel och
säkert kunde Heidenstam inte mer på sin ålders
dagar skilja mellan vad som var hans
verkliga barndoms- och ungdomsminnen och vad
som var dikt. På flera ställen upptäcker man
också sprickor mellan verklighetens och
diktens värld. Ett litet exempel må vara nog. I
ett brev till Strindberg 1888 skildrar
Heidenstam sin faders självmord. Han säger där
att fadern före sin död, när han för sista
gången tog god natt av sina närmaste, räckte
dem en feberhet och liksom vissen hand. I
memoarerna däremot heter det uttryckligen att
handtryckningen gjordes lika fast och stadigt
som alltid. Och mellan brevet till Strindberg
och memoarerna ligger också Hans Alienus,
där fadern omdiktats i stoisk-heroisk anda
för att bättre representera ett av Heidenstams
ideal. Det är i dikten som faderns hand under
åren hårdnat och handslaget blivit fastare.
Verkligheten var annorlunda.
Alldeles avgjort har också Hugo Kamras
under sitt intensiva och givande arbete med
att sätta in Heidenstam i ett europeiskt
sammanhang kommit att underbetona hans
beroende av den inhemska dikten. Det borde
kraftigare ha understrukits att utan den
ny-skapargärning, som de stora 80-talsdiktarna
genomförde, utan deras realism och förnyade
verskonst, utan deras brytning med
signaturpoesien, hade Heidenstams debutbok varit
-557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
