Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BOKRECENSIONER
Om amerikansk litteratur
SVEN MØLLER KRISTENSEN: Amerikansk
litteratur 1920—1940. Athenæum.
Köpenhamn 1942. 8:50.
Huvudintrycket av Sven Møller Kristensens
amerikanska litteraturöversikt är: en betydande
beläsenhet, genomgående riktighet i det
sakliga, ett blekt temperament och en något naiv
social idealism. Hans framställning är så långt
möjligt rent dokumentarisk, mycket litet
personligt färgad, utan mera preciserade
omdömen, föga spekulativ och föga djupgående.
Den ger panoramat i breda, något
konventionella och onyanserade svep, med påfallande
välgjorda sociala bakgrunder. Någon gång
märker man nog att han refererar saker som
han inte själv läst, men annat kan man
knappast begära i en så omfattande redogörelse.
De författare som fått egna kapitel är:
Hemingway, Dos Passos, Faulkner, Wolfe,
Farrell, Caldwell, Steinbeck, Maxwell Anderson och
Clifford Odets. Med märkbar tillfredsställelse
följer Kristensen utvecklingsgången hos
Hemingway från nihilism och pessimism till
revolutionär humanism, med bibehållen
sexualroman-tisk tro som ett slags ersättning för religion.
Dos Passos bedömes riktigt, med påpekande
av hans svaghet som människoskapare, hans
styrka i reportage och språkkonst. Men
Faulkner har Kristensen inte riktigt räckt till för:
han har förgäves försökt finna "en röd tråd
i hans författarskap, en bärande idé eller blott
en älsklingstanke" (han visar samma märkliga
oförmåga att finna detta, kanske därför att
det inte ligger alldeles på ytan, hos periodens
andre store amerikanske diktare, O’Neill).
"Faulkners princip är en passiv och
skoningslös människoframställning, utan kritik och
utan tröst." Denna princip vore kanske i och
för sig inte så dum, men det är ren blindhet
för det verkliga innehållet i Faulkners böcker
att tillskriva honom den. Wolfe ligger givetvis
bättre till för Kristensen, men han
sentimentaliseres som vanligt; därtill bidrar väl det
ofrånkomliga svärmeriet för den tidigt döde.
Om Farrells Studs Lonigan-trilogi heter det
något förhastat att det är "den andra
amerikanska tragedien i den moderna litteraturen,
efter Dreisers bok, och både som konstverk
och socialt dokument fullt på höjd med
Dreiser". Avsnittet om Caldwell är trots den
litet torrt redogörande formen bland det bästa
som skrivits om denne svårfixerade författare,
men tar kanske något aningslöst på hans
konstnärliga enkelhet. Inför Steinbecks "Vredens
druvor" orkar Kristensen alltjämt prestera en
ohämmad entusiasm. Om Maxwell Anderson
heter det karakteristiskt att hans produktion
utgör "en stigande kurva av konstnärlig styrka,
aktuellt intresse och idealistisk tendens. Han
är ännu ett led i räckan av stora amerikanska
författare som bekänner en positiv tro på
mänskligheten och framåtskridandet och intar
en aktiv hållning till tiden." Är det dock inte ett
något banalt och ovidkommande
värderings-sätt? Clifford Odets anser han vara ett namn
"som lugnt kan nämnas vid sidan av O’Neills
och Maxwell Andersons"; det talas även
omisstänksamt om hans "genialitet". Att han är
"den mest nyktre och tankeklare och minst
romantiske bland amerikanska författare", det
må vara; men han är bestämt inte någon av
de djupsinnigaste och inte heller någon av de
största diktarbegåvningarna.
För övrigt noterar man en rättvis
nedvärdering av Bromfields senare produktion, liksom
av Thornton Wilders tidigare. Richard Wrights
negertragedi överskattas däremot betydligt, på
bekostnad av dess litterärt vida överlägsna
förebild, Faulkners "Light in August". Kay
Boyle karakteriserar Kristensen tämligen
missvisande, framför allt med tanke på hennes
novellkonst, och Henry Miller nämnes bara på
två rader. Prokosch blir också orättvist
behandlad: hans artistiska begåvning avfärdas
naturligtvis som förkonstling. Saroyan möter
heller ingen större förståelse: hans enkelhet är
för avsiktligt naivistisk och hans irrationella
skådespel förvirrar "därför att man nu en gång
är van att också bruka hjärnan på teatern"!
Kristensen har dock en oroande aning om att
dessa nya författare kan vara inledning till en
ny epok inom amerikansk litteratur, en front
mot den sociala naturalismen, med betoning
av känslan och den omedelbara hängivelsen.
Den viktigaste bristen hos Kristensen är
alltså att han har en alltför enkelspårig
uppfattning av det socialt förtjänstfulla, det
allmänt positiva, det konstnärligt livsdugliga, det
intellektuellt betydande. Han hyser i alla dessa
avseenden en konventionellt halvradikal upp-
-561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
