Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av Birgittas blyghet mitt i all stränghet och
hennes blida vänlighet, bestyrkt av samtida.
En fängslande bok, rik på uppslag och
personlig i sin utformning, imponerande i sitt
djup. Hilleyvi Paulin
En handledning
GUDMAR HASSELBERG: Svensk nitton-
hundratalslitteratur. En översikt av vår
moderna diktning. Gleerups
1941. 1:60.
Med denna skrift har lektor Hasselberg
avsett att ge ungdomen vid gymnasier,
seminarier och folkhögskolor en välbehövlig
handledning vid det alltjämt sorgligt försummade
studiet av vår moderna litteratur. Själva
uppgiften bjuder på betydande svårigheter. Av
naturliga skäl kan författaren inte låta sitt
personliga omdöme om enskilda verk och
författare bli allenarådande; då skulle boken
inte tjäna sitt ändamål. Bristen på historiskt
perspektiv försvagar å andra sidan den
objektivitet, som är önskvärd och som
författaren uppenbart beflitat sig om. Men även
objektiviteten har sina fallgropar; den urartar
lätt i en opersonlig vattnighet. Jag talar av
egen erfarenhet, men inte heller Hasselberg
synes helt ha undgått dessa faror. Hans
framställning saknar kännbart precisa och pregnanta
formuleringar; den skattar ibland alltför mycket
åt det vaga och allmänna. Det kan hända
Hasselberg att han om Ivar Lo-Johanssons
"Godnatt, jord" och "Bara en mor" brukar
sådana klichéomdömen som att "boken är
fränt naturalistisk med en mängd grova och
pinsamma scener och starkt framträdande
social tendens", och att författaren "uppehåller
sig — — — med förkärlek vid statarlivets
mörkaste sidor" (sid. 55). Om Harry
Martinsons egenart torde det inte vara lätt att skapa
sig en mening genom vad som säges om hans
reseböcker: "De visade frisk natursyn och
bildskapande fantasi men också en smak för
språkliga experiment, omskrivningar och
allegorier, som ofta gjorde meningen oklar"
(sid. 56). Fler exempel kunde nämnas.
Sedan kunna naturligtvis både enstaka
omdömen samt dispositions- och urvalsfrågor
diskuteras. Det kan sålunda knappast anses vara
riktigt att placera Ture Nerman bland "nittio-
talets efterdyningar" och avfärda honom som
"den virtuosmässiga rimmaren" (sid. 11),
medan Albert Engström och Olof Högberg, som
borde haft sina givna platser i detta kapitel,
placerats bland tiotalisterna. Hasselbergs snäva
omdöme om Hjalmar Söderberg är direkt
orättvist och förefaller påverkat av Böök. Den
som inte förnimmer den sårade idealismen
bakom Söderbergs förmenta cynism och inte
har blick för den gestaltskapande kraft, varom
figurer som doktor Glas och Lydia Stille bära
vittne, har på en viktig punkt brustit i den
objektivitet han säger sig eftersträva!
"Vardagslyrik och idédikt" heter kapitlet om
tjugutalets litteratur, men de välfunna termerna
borde där ha varit omkastade -— liksom också
innehållet. Nu komma Pär Lagerkvist och
Erik Blomberg, som äro detta skedes stora och
nyskapande diktare, på en alltför undanskymd
plats. Särskilt borde den förres insats som
föregångsman och vägröjare för ett nytt
släktled ha markerats på ett helt annat sätt. Även
kronologiska skäl talar härför. Det är ju Pär
Lagerkvist, inte Birger Sjöberg, som inleder
krigs- och mellankrigsskedet i vår litteratur.
Här föreligger en allvarlig felteckning. I detta
grannskap hade man också väntat att finna
Agnes von Krusenstjerna. Nu återfinnes hon
i kapitlet om trettiotalet men behandlas
riktigt — och inkonsekvent! — som en exponent
på "tjugutalets intresse för det irrationella
själslivet" (sid. 51). Ett namn, som lyser med
sin frånvaro både i själva framställningen och
i det fylliga, kompletterande författarregistret,
är Ivar Harries, medan periodens övriga
förstarangskritici alla blivit omnämnda. Hans
Botwid, Gunnar Ekelöf och Jan Fridegård
återfinnas i registret; man kan tycka, att deras
plats i framställningen borde varit självfallen.
Med dessa reservationer upphöra
emellertid de invändningar man rimligtvis kan göra
mot lektor Hasselbergs lilla bok. Mest
tillfredsställd blir man av kapitlen om
tiotalisterna samt om den finlandssvenska
litteraturen, vars blotta förekomst i en skrift
avdetta slag är särskilt glädjande. Med hänsyn
till svårigheterna är boken förtjänstfull nog;
den kommer att bli till nytta och glädje för
vår litteraturälskande ungdom. Inte minst ur
pedagogisk synvinkel är den värdefull.
Holger Ahlenius
-560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
