Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. Oktober 1942
- Tora Nordström-Bonnier: Guvernanten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TORA NORDSTRÖM-BONNIER
GUVERNANTEN
Mamsell Charlotte Hörberg skyndade
Norrbro fram med den vaggande gång, som
kommit hennes disciplar i alla familjer där hon
varit guvernant, att kalla henne Ankan. Den
berodde antagligen på att hennes fötter voro
platta och ömmade och att höfterna hade en
ovanlig bredd, vilket ytterligare underströks
av ett hårt åtdraget snörliv. Detta var av en
typ som varit modern tjugu år tidigare. Det
körde upp barmen och passade ej till hennes
ungdomliga, löst hängande, skärrosiga
kattunsklänning efter dagens mod. Medan hon
halvsprang med samma roterande rörelse, som
ankor sätta i gång då de skrämts av en ilsket
väsande gåshane, torkade hon sig oupphörligt
med en spetsnäsduk om pannan, under hakan
och omkring näsvinklarna, där svetten
pärlade fram och blandade sig med
landsvägsdamm och puder. Denna avtorkning var så
mycket besvärligare att utföra under full fart,
som hon i samma hand som näsduken måste
balansera ett grönt sidenparasoll och i den
andra bar en stor ridikyl fullproppad med
saker. Men hon gjorde det förvånande
skickligt, medan läpparna hela tiden rörde sig.
”Först järnhandeln”, sade hon halvhögt för
sig själv, ”och där var det en tumstock, två
stycken tre tums gångjärn, ett paket dyckert
och en brodersax och medan Engelberg slår in
det, kilar jag upp till Emelie och får mitt flor
och hårband till flickorna.”
”Hoppas att hon bjuder på en kopp kaffe”,
tänkte hon sedan. ”Det skall jag väl hinna,
fastän jag måste vara på Hötorget klockan
halv tre, för baron sa: och kom nu inte för
sent — som vanligt! Ska han säga det, som
åker omkring.”
Baron och hon hade tidigt på morgonen rest
in tillsammans från det syrendoftande Bisslinge
för att gå ärenden i staden och skilts åt vid
Norrtull, där mamsell Hörberg skulle beställa
en vävsked åt friherrinnan. För andra gången
denna dag genomlevde hon nu den besvikelse
hon lidit, då hon erbjudit sig att ombesörja
baronens uträttningar i järnhandeln på Stora
Nygatan. Hon hade så säkert räknat med att
under sådana omständigheter få låna vagnen.
Det skulle ha varit en sådan lättnad, så svårt
som hon hade att gå och så nödvändigt som
det var för henne att komma ner till Stora
Nygatan just i dag. Men baron hade inte så
mycket som tackat, utan bara sagt med sin
gnälliga röst: ”Det är bva. Då åkev vi fvån
Hötovget klockan halv tve. Men kom inte
fövsent — som vanligt.” Och så hade han satt
sig upp i vagnen och kört till sina gamla
fastrar vid Norrmalmstorg. Innan besvikelsen
hann övergå till bitterhet sade hon sig dock:
Hur skulle det ha sett ut, om han kommit
gående, resdammig som han var, och låtit
guvernanten åka! Det kunde ju rentav ha
blivit prat. Denna tanke tröstade henne så att
hon modigt vaggade över den solstekta
Kanslihusplan och flåsande dök in i
Västerlånggatans skugga, som i en svalkande damm.
Det var en het dag, strax före midsommar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0594.html
