Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Tora Nordström-Bonnier: Guvernanten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela juni hade varit torr. Missväxt hotade och
böndernas och egendomsherrarnas nervositet
hade fortplantat sig in till städerna. ”De
förfärliga krigen!” tänkte mamsellen och
torkade sig längre ner på halsen, medan det
gröna parasollet vajade osäkert, ”de
förfärliga krigen! Man vet snart inte, vem man ska
hålla med. Just som man gått och hatat ryssen
för Finland, så ska man nu nästan hålla med
honom, för att han försöker knäcka det där
andra odjuret där nere. Man vet varken ut
eller in. Bestämt blir det åska i dag. Och jag
som mår så förfärligt illa av åska. Och så
börjar det förstås ösregna, just som jag ska
springa till Hötorget, så att baron får vänta
och jag får hatten förstörd.” Mamsell Hörberg
tänkte en stund över detta. Den väldiga
bahytthatten var inte bara mycket vacker med sina
två små söta, uppåtstående, röda plymer mitt
fram, den var dessutom hennes enda stadshatt
och det fanns viktiga skäl till att den måste
hållas intakt. Hennes hår var nämligen inte
vad det hade varit då hon var ung, då det
visserligen varit ljusrött och litet tunt, men ändå
fullt tillräckligt. Nu var det mycket tunt på
hjässan. Det lyste i själva verket gator i det.
Det skulle behövts en peruk för att dölja
olyckan, men mamsell Hörbergs ekonomi
tillät icke en sådan extravagans. Därför bar hon
hatt så mycket som möjligt och därför var
det som hon nu på värkande fötter skyndade
nerför Gråmunkegrändens sluttning mot Stora
Nygatan. För en tid sedan hade hon fått låna
ett engelskt modemagasin av friherrinnan och
där sett en så utmärkt vacker bild
föreställande en svärmisk flicka med en slöja graciöst
kastad över lockarna. Mamsell Hörberg, av
barnen på Bisslinge öppet kallad Ankan, hade
i hemlighet klippt ur denna bild och bar den
nu i ridikylen. Emelie Engelberg, som hade
modeaffär ovanpå sin mans järnkramhandel
och var så elegant och nätt, skulle säkert
kunna hjälpa henne att få en sådan slöja.
Först då hon kom fram till Nygatan, märkte
hon att någonting var på färde. Gatorna hade
hittills varit middagstomma, så när som på
små grupper eller enstaka personer, som
skyndat i samma riktning som hon, de flesta
försedda med paraplyer, tydligen i förkänsla av
det annalkande ovädret. Då hon nu närmade
sig tvärgatan uppfattade hon ett dovt brus,
ungefär som åskmuller på långt håll och
tittade nervöst upp mot den flik av himmel, som
skymtade mellan de trånga husraderna. Men
den var alltjämt klarblå och utstrålade en
likgiltig bakugnsvärme. Först när hon
förvissat sig härom, märkte hon att hon befann sig
bakom en kompakt mur av mänskliga ryggar.
Hela Nygatan var fullproppad med arbetsfolk
som stod stilla och väntade på något.
Mamsellen kom plötsligt ihåg att tronföljaren skulle
komma till Stockholm i dag i sin kista och
föras den här vägen till Riddarholmskyrkan.
På samma gång som det gladde henne att
kanske från Emelies fönster få se på ståten,
så oroade henne folkmassan. Man kunde
frukta att gatorna blevo oframkomliga och hon
således komma för sent till vagnen. Baronen
kunde bli mycket ond, om han fick vänta.
Förvirrat såg hon sig om efter ett kryphål,
där hennes volym kunde passera och började
stammande ursäkta sig hos de närmast stående
för att hon försökte tränga sig emellan för att
komma de få stegen runt hörnet till den
Engelbergska järnhandeln. ”Förlåt”, sade hon,
”men jag måste verkligen fram, jag ska ha
en tumstock och gångjärn åt baron.” Då ingen
tog notis om henne höjde hon rösten som hon
brukade göra när barnen var för
ouppmärksamma. ”Släpp fram mig gott folk”, sade hon,
”det är verkligen inte rätt att spärra vägen så
här för en hygglig person som har bråttom.”
Mitt framför henne, uppkliven på en
trälåda, tydligen medförd för ändamålet, stod
en fet madam, som såg ut att just ha lämnat
sitt stånd nere på Munkbron. Denna vände sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
