Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Tora Nordström-Bonnier: Guvernanten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram klädd i svarta sammetskläder och med
ett blått band på sned över bröstet under
kappan.
”Där är han”, viskade Emelie halvkvävt.
”Ja, där har di honom — mördarn”, skrek
järnhandlarn, som trängt sig så långt ut
genom fönstret, som hans tjocka måge tillät. ”På
honom! På honom bara!” vrålade han till dem
där nere, blå i ansiktet av upphetsning. ”Visa
honom att ni törs. Visa’n hur man gör med
kungamördare i gamla Sverige. Ge’n så att det
känns.”
”Vem är det?” flämtade mamsell Hörberg.
”Vem har han mördat?”
”Vet du inte att gustavianerna har givit
kronprinsen gift?” gav Emelie sig tid att svara
utan att ta ögonen från det som skedde på
gatan. ”Det vet ju alla... Men di kanske inte
vill låtsas om det ute hos ditt fina herrskap?”
Det låg något fientligt i den rara lilla Emelies
tonfall, som skrämde hennes väninna.
”O”, sade hon, ”inte visste jag att
kronprinsen var mördad. Och säkert inte baron och
friherrinnan heller.”
”För djävulen, nu klarar han sig!” skrek
järnhandlaren ursinnigt gestikulerande med
armarna och sprattlande med benen. ”Se opp
där nere, se opp för tusan, räven sticker in
i grytet.”
Mamsell Hörberg såg hur den slagne och
knuffade mannen hjälptes in genom porten i
huset mittemot. Innan han försvann, kastade
han huvudet bakåt och såg uppåt, som om han
sökt hjälp från ovan. Hon tyckte att hans blick
en sekund snuddade vid hennes, men hon
gjorde sig hård. En mördare! En
giftblandare! Då han drogs in i porten, kände hon
nästan besvikelse. Skulle han verkligen
komma undan? Hon kände hur Emelie
bredvid henne drog djupt efter andan, innan hon
med en röst, som sprang högt upp i falsetten
ropade ner till dem på gatan: ”Pass på! Det
finns två utgångar på det där huset. Spring
opp i gränden och mota räven, så att han
inte slipper er ur händerna.”
Den feta munkbromadammen, som stått på
lådan, rusade genast i spetsen för en liten flock
ner i gränden och in i en sidoport. Mannen
med skepparkransen var med. Genom någon
sinnenas förvillelse kände Charlotte Hörberg
en slags stolt äganderätt: ”Där! Där!” ropade
hon också och lutade sig ut genom fönstret
och pekade mot dörren i gränden.
”Nu har de honom som i en ask”, sade
Emelie belåtet och tog för första gången
blicken från gatan. Hon sträckte på sin lilla
svarvade figur och man kunde rakt inte se att
hon nyss deltagit i människojakt. ”Men så du
ser ut! Man kunde nästan tro att det är du
som är Fersen”, utbrast hon och synade sin
derangerade väninna.
”Fersen? Vilken Fersen? Varför skulle
han se ut?”
”Såg du honom inte? Riksmarskalken? Nu
såg han fin ut. När man fått veta vad de går
för, de där uppe. Hans syster ska vara en av
de värsta, och hennes tur kommer också,
fastän de ska ha mycket höga beskyddare. Har
du inte sett, vad det står i tidningen?”
Modehandlerskan tog fram en smutsig och
skrynklig bit grått papper, som tydligen gått genom
många händer. En dikt stod förstruken med
tjocka blå kritstreck. ”Här kan du läsa själv,
vad de går för. Den låg i vår trappa i morse.”
”Rävarna”, läste mamsell Hörberg rubriken
högt och fortsatte sedan tyst med av häpnad
allt rundare ögon. Där stod det, så rent ut man
kunde begära, att syskonen Fersen och deras
anhang voro mördare och gemena skurkar som
dragit den stackars gamla kungen vid näsan.
”O, det kan inte vara sant”, utbrast hon, när
hon läst färdigt. ”Jag måste få tala om det
för baron med detsamma, så att han kan
komma och hjälpa honom. Kära nån! Kära
hjärtandes, jag tyckte väl att han bad mig
om hjälp, när han såg hit opp.” Hon rusade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
