Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Tora Nordström-Bonnier: Guvernanten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ropa: ”Kom along i kabyssen på kvällskvisten
så ska jag trösta’na...” Gapskratten
runtomkring dränkte resten.
Att komma in i den Engelbergska butiken
syntes först ogörligt. Ett par väldiga karlar,
som sågo ut som ölutkörare, stodo på
yttertrappans översta steg med ryggarna stödda mot
den stängda dörren och hennes gråtande
försäkringar att hon hade ärende in, mottogs med
öppen misstro. ”Det säger alla, och så stannar
di på trappan och skymmer”, skrek en liten
blek karl i hökarförklä ooh skärmmösa med
ilsken blick på ölutkörarna. ”Men si det är
slut med affärderna för dagen.”
”Åja, du kunde gott varit hemma och hållit
öppet, för här kommer du väl ändå inte att
göra mycket nytta”, sade hans manhaftiga
kärring under skratt och ofinkänsliga
instämmanden, som likt dyningar spred sig åt alla
håll.
I detsamma hördes ett dovt mullrande
någonstans ifrån. Skratten och fnissningarna
tystnade. Ansiktena vändes uppåt, men inte
heller nu var det från ovan dånet kom, ehuru
några svarta moln med grå kanter stucko upp
vid den horisont, som skymtade vid
gatuöppningen mot Kornhamnstorg. För de lyssnande
lät det snarare som ett stormbrus blandat med
ett rytmiskt klapper av metall mot sten.
”Di kommer!” lät det som ur en samfälld
strupe. Och så tystnade man på nytt för att
hörseln skulle få förvissa sig om sitt byte. Åter
hördes genom tystnaden bruset och
hovklappret, denna gång tydligare och ackompanjerat
av tungt rullande hjul.
Genom detta skar ett gällt kvinnoskrik:
”Emelie! Emelie! Hjälp mig in.”
Någon lutade sig ut genom fönstret
ovanför porten och ropade till svar: ”Herre Jesus,
är det inte Charlotte?”
Mamsell Hörberg kände strax därpå hur en
arm banade sig väg och slet henne in genom
den halvöppna dörren mellan människor för
vilka hon plötsligt inte längre tycktes existera,
sedan all deras förväntan, all deras våldsamma
kraft riktats mot det som nalkades genom den
trånga gatans södra mynning.
Väl inne i den mörka butiken med dess doft
av järn, bleckplåt och läder sjönk hon ner på
en låda. ”Jag måtte se ryslig ut”, tänkte hon
och började fumla med håret. Hon försökte
också lossa litet på snörlivet, ty hon tyckte
att hon måste kvävas av värme, skrämsel och
illamående... Ingen såg henne, ty
järnhandlarn, som släppt in henne på sin hustrus
befallning, hade skyndat tillbaka till sin
utsiktspost en trappa upp, medan han ropade till
henne: ”Nu börjas det. Skynda sig, om hon
ska se något.”
Sedan hon lugnat sig litet, vaggade hon
efter honom och lyckades tränga sig genom den
trånga spiraltrappan i butikens bortersta vrå.
”Emelie. Emelie”, ropade hon klagande,
medan hon stretade uppför, ”de har tagit min
hatt!” Men ingen brydde sig om henne.
Fönstren, där modehandlerskans hattar annars
sutto uppträdda på pinnar, stodo öppna och
järnhandlar Engelberg ooh hans hustru lågo
halvvägs ut genom dem. Då Charlotte
Hörberg lutade sig över dem, såg hon en likvagn
dragen av åtta svarta hästar försvinna åt
Riddarhustorget till, följd av en kavalleritropp.
Alldeles under henne passerade i rask takt en
röd och förgylld kaross med grevlig krona på
taket. För takets skull kunde hon inte se den
som satt inuti, men förstod att det var
riksmarskalkens vagn och undrade över att den
såg så underlig ut. Såvitt hon kunde se hade
den utslagna fönsterrutor. Men kusken och
betjänten sutto på kuskbocken som om
ingenting hänt, så hon hade väl sett fel. Ett stycke
längre bort nalkades under tjut och visslingar
en folkhop, som långsamt förflyttade sig
mellan de framträngande leden av åskådare. I dess
mitt syntes en okänd, blek, lång, medelålders
man, som knuffad, sliten och dragen vacklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
