Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEHR HENRIK TÖRNGREN
bara yttre harmonien och ana sig till ett inre
som strävar i helt annan riktning än det yttre.
Har man lyckligt undsluppit att påverkas av
de gängse slagorden om honom eller hunnit
glömma dem, så går det så småningom upp
för en att flertalet av de "förtjänster" hos
honom, som är särskilt påträngande och för
vilka han följaktligen brukar få beröm, i
själva verket är av tvivelaktig soliditet. Hans
mångomtalade sobra och kristallklara stil är i
verkligheten ofta varken sober eller klar;
försöker man tänka om hans tankar på svenska,
så visar det sig att många av hans
uttryckssätt är överlastade, grumliga och mångtydiga
på ett sätt som han inte gärna kan ha avsett.
Det brukar heta att hans skönhetsideal ligger
någonstans i närheten av Praxiteles och
Corot; i stället kan ett respektlöst sinne
knappast undgå att finna att hans fantasivärld
stundom företer likheter med Thorvaldsens
eller Edmund Dulacs. När han i diktargeniet
Sparkenbrokes mun (i det engelska
originalet) lägger lyriska poem som är avsedda att
ge intryck av en Miltons eller Shelleys
ättling, så kan man inte med bästa vilja i
världen komma ifrån att de har en svag men
tydlig bismak av ambitiös engelsk jultidning.
Och först och sist gäller något motsvarande
om hans filosofi. Hela den dödsmetafysik som
han bekänt sig till, tanken på döden såsom
en mystisk extas, besläktad med den
livsfördjupning som nås i kärlekens eller
konstska-pandets mest benådade ögonblick, men
intensivare än dessa — detta subtila och upphöjda
djupsinne överrumplar en kanske i början,
men det dröjer knappast länge förrän ett
oförvillat sinne är böjt att instämma med den
modige kritiker som vågat antyda någonting
om kejsarens nyaste kläder.
Och ändå —
Hur kan Morgans böcker, trots all sin
småningom ganska uppenbara affektation och
bakom dessa förskruvade maner, ändå göra
böcker ett rikt fält för utdelande av över- och
underbetyg. Och den som tvärtom struntar
blankt i litterära synpunkter och i frågan
huruvida Morgan är en stor diktare eller ej,
den som är likgiltig för allt annat än mötet
med en intensivt levande människa, han har
i fallet Morgan tillfälle både till besvikelser
och till genomgripande upplevelser.
Redan själva stilen — för att nu börja
utifrån — hos en författare har ju åtskilligt att
berätta om hans personlighet. Är den förra
ojämn och inte tillräckligt helstöpt, så kan
man givetvis vänta sig att också den
själsliga geologien skall vara präglad av sprickor,
förkastningar, spår av vulkanisk oro, och
ingalunda av lugnt sedimenterade skikt. Men
också när man tvärtom står inför en så
preti-öst överarbetad stil som Morgans — som
behövt femton år för sina fyra stora romaner
—, så har man skäl att misstro den sken-
CHARLES MORGAN
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
