Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YTTRE OCH DEN INRE CHARLES MORGAN
ett sådant djupt intryck av äkthet och
levande sanning? Eller kanske man bör ställa
frågan omvänt: hur är det möjligt att en
människa, som gör detta intryck av liv och
självständighet, likväl kan sitta fast i så
mycken krystad patentfilosofi?
Grubblar man över den frågan, så finns
det en liten fingervisning i ett arbete på
femtio sidor betitlat "Epitaph ön George Moore",
den enda icke-skönlitterära bland Morgans
böcker. Så snart biografier alls är av någon
kvalitet, har de gärna den egenskapen att vara
mer eller mindre dubbelbottnade, mer eller
mindre självbiografiska. Skildringen av
Moore är inte alldeles utan drag som belyser
Morgan själv.
När Charles Morgan var trettiotvå år
gammal, år 1926, och inte hade bakom sig mer
än sina bägge första romaner, fick han ett
säreget uppdrag: den över sjuttioårige George
Moore utvalde honom högtidligen till sin
levnadstecknare, och man vågar väl anta att
väljandet hade åtminstone någon ömsesidighet.
För svensik publik, som föga känner Moore —
han är obegripligt nog knappast översatt till
vårt språk —, är det svårt att ge en
föreställning om de två. Men om man tänker sig
att den gamle Heidenstam under de fem sex
sista ensamma åren av sin levnad hade tagit
Gunnar Ekelöf till sitt hus för att undervisa
honom om livet och konsten, så får man en
ofullkomlig men hjälplig analogi till den
egendomliga relationen mellan dessa två. Av
vissa yttre skäl, och väl också av inre, kom
dock Morgan efter Moores död aldrig att
skriva sin stora levnadsteckning; enbart den
lilla "Epitaph" blev till.
Det porträtt som där ges av Moore som
konstnär och människa är obeskrivligt
levande; också den som bara känner en liten
del av hans jättestora produktion kan inte
undgå att fängslas därav. Moore började i sin
ungdom som flyhänt mångskrivare i åttio-
talets enklare naturalistiska genre; trots en
viss yttre brio är flertalet av hans tidigare
verk knappast mer än kolportage, fulla av
billiga klichéer och smaklöst effektsökeri. Också
som människa var den unge Moore typen för
en bohemflabb, gåpåig och barnsligt
skrytsam, ur stånd att höja sig över det tillfälligas
plan. Att ur denna ovanligt oädla lerklump
kunde formas en av Englands största epiker,
författaren till tre sådana verk som "The
Brook Kerith", "Héloise and Abélard" och
"Aphrodite in Aulis", det är gåtan. Nyckeln
därtill, det tillstånd av outtröttlig inre
spänning och omvandling vari den äldre Moore
levde, ger Morgan i "Epitaph" i ordalag som
vittnar om vida mer än oberörd iakttagelse.
Moores mödor med sina manuskript kunde
vara oändliga. Han kunde omarbeta varje sida
sönder och samman, en gång, två gånger, tio
gånger, och blev ändå aldrig nöjd.
Oupphörligt försökte dagdrivarlitteratören från hans
ungdom tränga sig fram och rycka till sig
pennan för att slänga ner några flotta
banaliteter; oupphörligt gällde det att hålla honom
stången. Sällan har en skenbart okomplicerad
natur rymt så konträra motsatser. Moore var
ärkerealist, totalt ointresserad av all
metafysik, blev uttråkad av abstrakt spekulation —
men samtidigt var han inte materialist, om
med materialism menas att underskatta den
del av verkligheten som med ett oftast
missförstått ord brukar kallas den andliga; han
hade lärt känna den, han visste att skildra den,
och han strävade i sin skildring efter
exakthet med samma furia som om det gällt andra
saker och ting. Inte för inte fann hans
samtida landsmän honom otrevlig, tvetydig,
misstänkt; det hette att han var "alldeles för
fransk", vilket — som Morgan träffande
anmärker — betydde att han såg med
finsmaka-rens kännarblick på tingen. På den yttre
naturen; på människan; på kvinnan; kanske
först och främst på kvinnan. Henne kan man
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
