Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YTTRE OCH DEN INRE CHARLES MORGAN
Voyage" en seen där den manliga
huvudpersonen Barbet skildrar den kvinnliga,
kabaret-sångerskan Thérèse Despreux, en av de
gestalter som bäst bär fram Morgans budskap:
"Man skulle kunna tro att det inte fanns
några hinder för henne. Men det finns det.
... Först och främst anser hon alltid att hon
själv har rätt och att envar som kritiserar henne
är en idiot. Det betyder inte att hon inte kan
kritisera sig själv; det kan hon visst, och hon
kan vara sträng mot sina egna misstag, men
inte förrän efter lång och hård kamp. Och
ingen annan kan hjälpa henne. Hon låter en
inte få tillfälle. Om någon annan ger henne
en idé — jag menar en idé som gäller hur
hon skall framföra något nummer — så blir
hon ond, som om det vore att inkräkta på
hennes område. ... När man resonerar med
henne måste man låta minst en vecka gå
mellan varje inlägg av betydelse. Det gäller inte
att övertyga henne om att en idé är bra, utan
att ge henne tid att glömma att den inte från
början varit hennes egen. Hon har inte svårt
att fatta, hon är tvärtom utomordentligt
snabb-tänkt, hon vet ögonblickligen vad ett uppslag
är värt, men om hon inte själv har kommit
på det, gör hon motstånd i det längsta, och när
till sist hennes motstånd ger vika, bevarar hon
sin självkänsla genom att stöpa om idén i ny
form och vaknar en morgon för att finna att
den är hennes egen.___Först då är tiden
mogen för att komma med nästa framstöt och
sedan se hur förloppet upprepar sig. Nu tror
ni kanske att hon är en mycket enveten och
dum flicka, men det är hon visst inte; hon är
fantastiskt begåvad, och detta ständiga
motstånd mot andras idéer är inte alls enfaldigt
trots. Det är inte trots alls. Det är
självdisciplin. S/aZvdisciplin. Ni ser den här
tändsticksasken. Hennes motstånd är just en sådan här
ask som hon tänder sig själv mot. Hon är
arrogant, och hon gör aldrig någonting av
artighet. Hon är alltid i strid och vinner aldrig.
Men hon måste strida på egen hand. Och det
betyder ... att det arbete hon gör, det gör hon
med blod. Det är allt. Det är allt. Ni får ta
det som ni vill."
Vore jag tvungen att avstå från allt vad
Morgan skrivit utom en enda passus, så tror
jag att det jag till sist skulle behålla bleve
dessa rader. Singleness of mind kan kanske
beskrivas klarare, men det är knappast
möjligt att klarare avgränsa den från allt vad
gängse mänskliga schablondygder heter.
Kallar man denna Thérèse för "renhjärtad" och
tillägger man att det ordet skall ha samma
innebörd som i bergspredikan, så finns det
knappast någon möjlighet för de gudsnådliga
humanisterna av vare sig kristen eller
världslig färg att slå under sig också detta stycke
av den mänskliga naturen genom att på sitt
sedvanliga vis säga: ja visst, det här är ju
precis vad vi alltid har menat med ordet! Man
slipper dessa som annars träget håller sig
framme: de moraliska medlöparna. Och det
är en välsignelse, bara det.
Hur intimt Morgans syn på människan och
hans syn på konsten är förknippade blir i
denna punkt synligt. Sparkenbroke uttrycker
detta så här:
"Här är konstens hela relation till moralen,
eller snarare det som intill världens ände utgör
skillnaden mellan konst och moral.
Människans förbannelse, och orsaken till att den
ena civilisationen efter den andra bryter
samman och ruttnar sönder, är att fantasien
stelnar och fryser till is. Livets ström stannar.
Konsten får den åter att flöda. En bok är inte
bra därför att den bereder läsaren nöje eller
undervisar honom eller inger honom en åsikt
eller leder till en moralisk eller social reform.
Och den är inte bra därför att den går
läsaren till handa med den fantasi han saknar.
Det är fotografens göra, men inte konstnärens.
Den är bra om den återger läsaren hans
förmåga att bruka sin egen fantasi, tinar upp
isen så att strömmen åter flyter i sin egen
bana, av gudi eller av djävulen ..."
Singleness of mind är inte bara sinnets
odelbara inriktning på sina egna mål, i glömska
av yttre bud och imperativer och avsikter,
överhuvudtaget av hela omgivningen. Själen
är så inrättad att denna självständiga
sinnesart är liktydig med att vara en skapande män-
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
