Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEHR HENRIK TÖRNGREN
niska. "Livet flödar av henne" är ett uttryck
som Morgan ofta varierar. Det finns strängt
taget ingen gräns mellan begreppet
single-minded och begreppet konstnär. I den mån
någon är det ena, är han också det andra.
Åtminstone en gång i livet upplever nästan
varje människa ett stycke inspiration,
förmågan att, om inte nyskapa, så åtminstone
omskapa. Det möte mellan verklighetens och
fantasiens värld som heter dröm- och
gestalt-skapande förunnas någon gång envar. Även
om det bara varar helt kort och flyktigt, finns
det en upplevelse som gör envar till något av
en visionär. Det är kärleken mellan man och
kvinna:
"Ingen man älskar en kvinna endast för
hennes egen skull, emedan hon är hon. Av det
skälet kan han åtrå henne, av det skälet kan
han vara hennes vän, men om han säger att
han älskar henne av det skälet, så är han
ingen älskare eller begriper ingenting. Han
älskar henne bara när han i henne ingjutit
tusen önskningar och fantasier, som inte
utspringer ur henne personligen, när han så att
säga nyskapat hela sitt väsen i henne. Vad han
älskar är sin dröm, förkroppsligad i hennes
gestalt."
Men strängt taget vill Morgan inte heller
frånkänna den kroppsliga hungern, åtrån,
varje själsligt inslag. Man bör inte glömma
att, som vi nyss hörde, en oblandad
sensualism inte existerar för honom. Om en av hans
gestalter sägs det:
"Inte gentemot någon av de kvinnor han haft
hade han varit den sensualist han försökt tro
sig vara. Han hade alltid varit på
upptäcktsfärd efter det han nu till sist fått upptäcka
hos en: hennes förmåga att förlösa honom och
att ur honom frigöra hans förutbestämmelses
underverk."
Också den hjärtlöse förföraren är en sökare,
en flamma, en själ. Det finns inga hjärtlösa,
det ordet är en tom kliché; det finns bara
olika slag av människohjärtan som inte
alltid förstår varann.
Det Morgan säger om kärlekens andliga
sida, om själarnas attraktion och tvekamp och
sammanbrinnande, det har naturligtvis sagts
förut. Men det har knappast sagts på samma
sätt, med samma hänsynslöst amoraliska
sing-leness of mind. Den själiska kärlek som en
Paulus, en Dante, en Shelley, en Nietzsche
envar i sin tonart besjunger, den har alltid
haft en viss inneboende tendens att degradera
den jordiska kärleken till enbart ett
oväsentligt tillfälligt hölje som — det har man på
känn — egentligen lika väl borde kunna
undvaras. Sällan träffar man på en spiritualism
som inte rymmer en — mer eller mindre
bristfälligt bemantlad — asketisk princip. Den
förandligade kärlekens diktare har gärna ett
tonfall av optimistisk-pedagogisk
hinsidespredi-kant, något av "samlen eder icke skatter på
jorden, där mott och mai förstöra", allt som
allt en oklanderligt välfriserad filosofi, som
slår två flugor i en smäll: den leder köttets
trälar mot dygden och ljuset, och den menar
sig bespara dem det lidande och de besvikelser
som köttets trälar enligt all erfarenhet brukar
få skörda. Av detta finns hos Morgan inte ett
spår. Han vet nogsamt att det verkliga livet
inte låter sig inrätta så smånätt bekvämt; den
illusionen får dessa det andliga livets
plankonstruktörer uppbygga varandra med.
Tillvaron låter sig inte rationalisera så lätt.
Människolivet är och förblir en väv av lust och
förtvivlan:
"I ungdomen, liksom i de livsskeden då dess
lidelsefullhet vänder åter, tycks alltid det man
förlorar vara försvuret ooh borttappat; varje
förlust ter sig då som ett förräderi mot livet.
Därför griper vi girigt vad vi kan få fatt, och
klagar bittert efter det vi saknar, och hånar
dem som säger att vi måste offra oss eller att
förlusten inte är någon förlust eller att
världen är full av andra kvinnor och andra
förtrollningar. Och vi hånar dem med rätta. Allt
detta är lögner. Förlusten är absolut. Det finns
ingen annan kvinna än den älskade. Det finns
ingen annan förtrollning. Livet kan inte levas
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
