Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
flyttning av romanen till scenen mera resolut
hade offrat bygderealismen till förmån för en
djärvare, expressionistiskt förenklad stil. Men
även som stycket nu en gång är borde det ha
kunnat framföras suggestivare än Dramaten
gjorde det i Rune Carlstens regi.
Iscensättningen smakade för mycket Skansen och
Nordiska museet. Personinstruktionen skapade
heller ingen poetisk distans, den var redbar men
fantasilös. Det konstanta halvdunklet på scenen
skulle väl framkalla en stämning av ångest och
ofärdstid men blev närmast en irriterande
påminnelse om uttrycket "mörkaste Småland".
Det folkviseväna och vildmarkstrolska, som ger
romanen en sådan tjusning, lyste likaledes med
sin frånvaro.
Bäst bland skådespelarna var utan
jämförelse Anders Henrikson som åldermannen,
en mästerlig tolkning med små medel av hur
en redlig och klok människa får sina
hedersbegrepp omtöcknade genom fysisk rädsla. Uno
Henning tog som vanligt litet för ambitiöst
på sin uppgift; såväl den naiva öppenheten
som den medfödda noblessen hos hans
Svedjebonde blevo litet påträngande, varjämte
dialekten och uppsynen föreföllo lånade från
drängen i Himlaspelet. En ganska saftig studie
i det plösaktiga gjorde Holger Löwenadler som
fogden, men från romanen hade man nog
föreställt sig honom litet farligare. Anna Lindahl
levde sig djupt in i sin roll som Stänges
rakryggade hustru, en i sin idealisering ganska
melodramatisk figur, och Mimi Pollak gjorde
sitt bästa med en annan figur som smakade
åtskilligt med litteratur, icke minst "Peer
Gynt": Svedjes gråa gamla mor. Goda
prestationer i bortre planet utfördes av Gabriel Alw
(quislingen), Erik Hell (bödeln) och Georg
Funkquist (Bläsmåla tjuv). Georg Svensson
De små rävarna av Lilian Hellman.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
Som folk är mest av Herbert Grevenius.
Göteborgs Stadsteater.
Stadsteaterns Studio i Göteborg är Sveriges
intimaste och i många avseenden
intressantaste skådebana. Programvalet ligger ofta i
avantlinjen, resurserna är på höjden av vad
någon svensk seen kan bjuda och
skådespelarna ha ständigt stimulansen att spela för
fullsatt salong. Verk av Cocteau, Soya, Capek
med flera moderna dramatiker ha härifrån för
första gången framförts för svensk publik.
Inledningsprogrammet för 1942—43
presenterar Lilian Hellman, ny för oss, fast ett bland
de pålitligaste dragessen vid Broadway. Det
är en "pièce bienfaite", helt i traditionellt
realistisk stil, men med starka, följdriktiga
effekter och en livligt målande dialog.
Strindberg och O’Neill ha nämnts som
författarinnans lärofäder; men där är en tillsats av något
stramt franskt i fakturen. Höga visan talar
om "De små rävarna", vingårdarnas
fördär-vare, som man borde fånga. Titeln åsyftar här
kapitalisterna — eller kanske man bör nöjas
att säga, en typ kapitalistiska intriganter, som
ej var okänd i U. S. A. vid sekelskiftet.
(Författarinnan låter som försiktig general vara
osagt hur långt generella konsekvenser bör
dras.) Släktet företrädes av de båda hårdkokta
sydstatsbröderna Hubbard — med svartmuskig
andlig sluskighet återgivna av Colbjörn
Knudsen och Semmy Friedmann —, deras syster
Regina, som visar sig vara jämbördig i gamet,
och den sladdrigt ryggradslöse ynglingen Leo
(Yngve Nordvall). Man slåss om
investeringsvillkoren i en nystartad textilfabrik; utåt sett
på enad familjefront; men där bakom klår
man varandra in på benen.
Miljön erinrar osökt om Andersens saga
"En droppe dikesvatten" och trollet
Kribble-Krabbles mikroskopiska aktörer. Det
mänskliga alternativet till denna sluskiga livsstil
representeras av Reginas man Horace, som
snart skall dö och ur vetskapen härom har
hämtat distans och oberördhet; av deras
ungdomligt hjärtevarma dotter (Kerstin Rabe),
samt åt annan sida av den stackars Birdie
(Ebba Ringdahl), spillran, som Grottekvarnen
redan gått fram över. Kerstin Rabes prestation
är mycket lovande, Ebba Ringdahls virtuos.
Sven Miliander, slutligen, som ej alltid lyckats
så bra med de patologiska maktmänniskor han
oftast brukar få hand om, har i Horace funnit
en stillsammare uppgift, som han löser helt
mästerligt: ödmjukt, genomlyst, men bjudande;
en rolltolkning, värdig de mest oförglömliga
denne skådespelare skapat under sin berg- och
dalliknande konstnärsbana: Lenin, Raskolnikov.
Att spela stjärnmärkt gäst i en sådan
ensemble är en anspråksfull uppgift, men Karin
Kavli lyckades. Hon var trots allt stjärnan,
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>