Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ljusår från omgivningen, främst genom sin
mycket distinktare diktion, vars cymbalklang
därtill utmärkt karakteriserade rollen.
(Relativt sluddrigt tal är göteborgsteaterns gamla
skötesynd.) Regina är en oädel kvinna, men
författarinnan har ej skapat henne utan
storhet. Hon är besatt av en enda banal livsdröm,
rikedomens, men för den kämpar hon heroiskt
och sätter in allt: sin charm, sin rika
intelligens, sin dotter, sin mans hälsa och liv, och
slutligen, anar man, sin dygd, sådan den må
vara. Vid slutet står hon som yttre triumfator,
men uräten inifrån, som slutscenen och
dotterns slutreplik varslar. Så är dramat
egentligen en tragedi. Kavli gav rollen med
högburet huvud, uppdragna axlar, liksom
markerande de hårda armbågarna, och ett litet
snörpt, bittert drag kring munnen. Drottning
och reptil, ömsevis och på en gång: en
suggestiv rollskapelse. Hon har genom den befäst
sin ställning i allra främsta ledet bland vårt
lands skådespelerskor.
På stora scenen ges samtidigt Herbert
Gre-venius’ "Som folk är mest", välkänd för
stockholmspubliken sedan i våras. Det som
intresserar vid göteborgsföreställningen är främst
Knut Ströms dekorationer, som går i hans
vanliga knepiga storstil, den nye regissören
Lars Levi Læstadius’ regi, som framför allt är
vårdad och grodfri, och ett par tre av
skådespelarinsatserna. Man erinras åter en gång om
vilken ojämförlig tillgång teatern har i Benkt
Åke Benktssons skådespelarkonst — fast den
torre Enander tycks vara en roll som skulle
ligga så långt från hans frodiga naturliga
förutsättningar som möjligt vore. Agneta Prytz,
vårens klart strålande lilla revystjärna från
andra sidan Götaplatsen, väcker även
inplanterad i Stadsteaterns blomsterrabatt de bästa
framtidsförhoppningar. Karl Magnus Thulstrup
tjusar åskådande kontorsflickors hjärtan och
får även varma lovord i pressen som den
hygglige direktören. Wanda Rothgardt vore svenska
scenens skönaste kvinna, om hon hade en
enda nyans av något glidande och spänstigt
i gången; nu trippar hon småsöt som vanligt,
och för pjäsens Inga kan det räcka. Om stycket
vet väl redan läsaren att det är vad man kunde
kalla en vardagspjäs — jämte Gunnar
Åhlströms "Beredskap" den kanske mest typiska
svenska representanten för denna odramatiska
dramatiska genre; fyrtiotalsrealismen — som
måhända framtida litteraturhistoriker kunde
komma att benämna den. Ebbe Lindé
I VÅR Herres hage av Karel och Josef Capek.
Vasa-Teatern.
Bröderna Capeks insektspel har stått på den
internationella repertoaren ett par decennier,
innan det genom fru Martha Lundholms
försorg delgavs stockholmarna. Direktrisen är inte
alltid smaksäker i sitt pjäsval, men hon är en
dam med idéer och en ekonomisk och
konstnärlig djärvhet som sätter piff på huvudstadens
urvattnade teaterliv. "I Vår Herres hage", som
pjäsen litet menlöst döpts till på svenska, faller
avgjort utanför schablonen och måste
betecknas som ett experiment ur publikpsykologisk
synpunkt. Det återstår att se hur experimentet
skall utfalla. Kritiken med styckets översättare
i spetsen var begeistrad, men premiärpubliken
i gemen föreföll mera tveksam. Och varför
inte? Detta sagospel för vuxna, som
framträder med ganska stora anspråk, har felet att
underskatta publiken. Hur fantastisk pjäsen än
må vara, så är den det inte mera än att
åskådaren hela tiden är en halvtakt före: man vet på
förhand vad som skall hända och sägas, och
när författarna komma med sin utläggning av
texten är publiken redan för länge sedan klar
med den allegoriska tillämpningen. På en
tentamen eller provräkning kan det ju vara
behagligt med lätta uppgifter, men när det gäller
konst vill man inte ha det lika upplagt för sig.
Insektspelet är poesi av alltför avsiktlig och
tydlig art, diktarna sväva aldrig på målet och
förmå ingen gång framkalla den svindelkänsla
inför det outsägliga och ogripbara som bör
vara den sanna poesiens kännemärke.
Vad författarna menat är alltså höjt över
varje tvivel. De låta en försupen och filosofisk
luffare förirra sig ned till insekternas värld.
Drömmande på en bädd av mossa i skogen
går han som Alice över gränsen till
underlandet. Det är sällsamma ting han bevittnar,
men också egendomligt välbekanta. Insekterna
visa sig inte vara stort bättre eller sämre
än människorna. Fjärilarnas obeständiga
parningslek låter sig lätt appliceras som en satir
mot den erotiska frigjordheten och tomma
njutningslystnaden i de mondäna
efterkrigs-kretsarna. Skalbaggarna illustrera ännu mera
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
