Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
med mottot: Kör i vind, dom märker nog
ingenting! "Dom" det är publiken, som
förut-sättes acceptera att på film allting går
annorlunda till än i verkligheten. Man kunde fylla
en sida med att uppräkna barocka
orimligheter ur filmen. En begåvad violinist (Nils
Kihlberg) har svårigheter att bekosta sin
utbildning vid Musikaliska akademien. Han
behöver en mecenat, varför akademiens direktör
drar i väg med honom till en rik affärsman,
som samlar på musikinstrument medan frun
samlar på fattiga älskare från
konstnärskretsarna. Den nye skyddslingen demonstrerar
(med musikprofessorn som ackompanjatör)
sitt kunnande för paret genom att spela
Tjaj-kovskis av S. O. S. och Zarah hopplöst
banaliserade "Romans", av filmen att döma den
klassiska musikens höjdpunkt. Småningom
debuterar ynglingen med en solistkonsert i
Konserthusets stora sal. Mecenatfrun som misslyckats
i sin vampning söker hämnas genom att
inköpa alla biljetter med undantag för
fribiljetterna. De senares innehavare infinna sig
samtliga iförda frack och stor toalett. Enligt
häm-nerskans plan skall salongen i övrigt bli tom,
men biljetterna ha genom en kupp hamnat hos
violinistens vänner och delats ut till höger och
vänster, varför alltså konserten blir
publiksuccé. Det må vara hänt, men hur vill
författaren förklara att alla dessa hundratals
ungdomar som fått de av frun uppköpta biljetterna
strömma in på en gång och en god stund efter
dem som fått biljetter på ordinarie väg? Har
samling skett på Hötorget? Sånt här kan tyckas
som bagateller, men när filmen nästan
genomgående består av dylika utmaningar mot sunda
förnuftet måste man reagera.
Som ett par trotjänare hos fru Musica hörde
Sigurd Wallén och Erik Abrahamson till det
njutbarare i filmen. Alldeles superb var Rune
Halvarson som batteristen. Ge den mannen en
karaktärsroll och envisas inte med att bara
utlämna honom åt löjet. Han rör sig obesvärat
framför kameran och har ett intressant
utseende, som inte är främmande för det
gripande. Obesvärad var däremot inte Nils
Kihlberg, som med all rätt föreföll generad av att
ideligen tas i närbilder som skulle återge
musikens skiftningar på en känslig själ.
Georg Svensson
Jag minns min gröna dal (How Green Was My
Valley). John Ford. 20th Century Fox.
Mångfaldigt prisbelönt, bland annat av
amerikanska filmakademien som fjolårets bästa
film, och inspelad av själve John Ford efter
Richard Llewellyns best-seller är denna film
förutbestämd att väcka uppmärksamhet och
beundran. Till en del förtjänar den det
otvivelaktigt. Regissören har framför allt mycket
skickligt byggt upp det stycke av kolgruvornas
Wales som boken belyser i minnets förklarande
och förljuvande ljus, ett stycke fager natur
som undan för undan äts upp av gruvans
ginnungagap. Han har också fått ett gott grepp
om gruvarbetarna, dessa ständigt sjungande
walesare, som mitt i industrialiseringen bevarat
något av primitiva naturmänniskors friska,
magiska förhållande till livet och för vilka
arbetet i jordens innandömen inte är tungt
slavgöra utan också kult och traditionsmättad
pliktuppfyllelse. Den dämpade rösten från
berättaren som då och då ackompanjerar
framställningen ger suggestion av att vad man ser
inte skall uppfattas som närliggande verklighet
utan är omformat, förenklat och förstorat i
minnets djupperspektiv. Detta är en viktig
synpunkt, ty en del av filmens uppenbara
överdrifter i sentimental och sadistisk väg bli
därigenom mera förklarliga om också inte
försvarliga. Llewellyn och Ford uppträda här
gemensamt som ganska durkdrivna publikknipare,
de veta att folk alltför lätt sammanblanda
instinktiv mänsklig reaktion inför det
innehållsligt gripande, upprörande och rörande
med sann och hög konstnjutning. Det är
omöjligt för en normal människa att förbli
opåverkad av filmens starka scener, men efteråt
säger man sig att många av dem voro tämligen
omotiverade och alltså osanna. Det orena
sentimentet smyger sig gärna in i bilderna från det
patriarkaliska morganska hemmet, där allt är så
underbart lyckligt och underbart sorgligt,
liksom i scenföljderna kring gruvkatastrofen, där
mänskligt lidande av hemskaste sort får bilda
effektfull bakgrund till en kärlekshistoria av
följetongskvalitet. Vad som framför allt bidrar
till att göra det så svårt för en att värja sig
för filmens påträngande och förledande
känslosamhet är den lille gossen Roddy McDowall,
ett bedårande barn som smyger sig rätt in
i famnen på åskådaren. Georg Svensson
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
