Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Natten när det brann (Ön the Night of the
Fire). Brian Desmond Hurst. General
Film Distributörs.
Är det ett slags Hitchcockkomplex hos de
engelska filmregissörerna, att allt vad de tar
itu med blir thrillers — djävulskt skickliga
thrillers, men mindre roande än oroande, när
stoffet egentligen är djupt tragiskt?
Som nu den begåvade regissören Brian
Desmond Hurst, vilkens mästerprov i den
rafflande stilen blivit en av de mest beklämmande
filmer man sett. Den är det därför att den
berättar ett mänskligt olycksöde med en sådan
utsökt konst, att vi hela tiden är intensivt inne
i handlingen, men utan att det är någon
mening med det hela. Det finns ingen
dramatisk idé, som bär upp handlingen. Natten när
det brinner i fattigkvarteren kring den lilla
rakstugan, där handlingen har sin
utgångspunkt, hade vinden bara behövt ligga åt ett
annat håll för att huset med den mördade
skulle ha brunnit och alla spår utplånats. Den
stackars frisören och hygglige familjefadern,
som råkat ställa till det så katastrofalt för sig
och de sina, hade sluppit lida alla helvetets
kval, hans hustru hade kunnat komma tillbaka
och inte behövt dö i en bilolycka — och själv
hade han kunnat börja livet på nytt.
Vad är det filmen vill säga? Att slumpen
styr människolivet? Att tillfället gör tjuven,
men att det är inte för roligt att vara tjuv?
Eller vill den skapa sympati för en brottsling,
som polisen metodiskt hetsar till döds — för
att få bevis mot honom? Nej, den vill
ingenting — och dock är det en tragedi vi bevittnar.
Varje fas i mördarens själsliga sammanbrott
är intensivt åskådliggjord i Ralph Richardsons
fängslande skådespelarpersonlighet, och
runtomkring honom lever miljön sitt eget bisarra
liv, slummens miljö med alla dess pittoreska
eller förkomna existenser. Mannens öde
upprör oss. Därför ropar filmen efter (inte en
happy end, men) den inre försoning, den
poetiska rättfärdighet, som måste finnas också
i ett sorgligt slut. Nils Beyer
Tvillingarna. George Cukor. Metro-Goldwyn.
Garbos senaste film är ett grovt misstag.
Hon har fått en roll, eller rättare sagt dubbel-
roll, som missklär henne så uppenbart att man
frestas tro att inspelningens fördolda syfte
varit att skada stjärnans reputation, att släcka
hennes nimbus. Det är en smaksak vilket skall
anses dummast: att låta Garbo föreställa en
hurtf risk skidlärarinna eller en fnittrande,
cham-pagnepimplande vamp. Att spela marschlåtar
eller slagdängor på en Stradivarius låter sig
ju göra, men det är knappast pietetsfullt.
Storyn är ett enkelt arbete, kvickheten är gjord
på rutin, farsmomenten kring det ofrivilliga
störtloppet gå inte i den skidsakkunniga svenska
publiken, och den hygglige Melvyn Douglas är
helt enkelt odräglig som knölaktig halvherre
med försänkningar i den kolorerade
veckopressen. Georg Svensson
Folket vid floden. Günther Rittau. Terra
Filmkunst.
Det intressanta med denna tyska film är
fotot, som medvetet anknyter till måleri; dess
scener är arrangerade så att de nästan
genomgående påminner om friluftsmåleriet och den
realistiska bondeskildringen i konsten under
senare hälften av 1800-talet. Efteråt minns man
filmen som en följd av på bildytan
kvardröjande motiv: ett lågt molnband över den
breda flodytan, en avlövad pilkrona som
knyt-nävslik och kvastlik sticker upp ur det
översvämmade vattnet, en flicka som lyfts in över
en båtreling, resonerande bönder kring ett
bord, gestalterna av en bonde och hans son
som avtecknar sig mot den ljusa sand
översvämningen har lämnat kvar på åkerfälten.
Men trots det stilrena fotot är filmen ganska
obetydlig. Den är gjord på en pjäs av Max
Halbe, "Der Ström", som var populär på sin
tid (den skrevs 1904), en bondeskildring från
weichseltrakten med vissa symbolistiska inslag.
Den är moderniserad och omstuvad till större
rörlighet, men intrig och känslor verkar i
filmen ännu mer klichéaktiga och arrangerade
än i pjäsen. Här och var är det propaganda:
1936 är landets regering initiativkraftigare än
tio år tidigare; och det hela utmynnar i en
maxim som är bra just nu: "Alles Leben ist
Opfer" (det är nydiktning).
Hjälten-ingenjören Hans Söhnker bryter den kärva och
manliga stilen genom att se lite
salongsför-supen ut. Thorsten Jonsson
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
