Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
MICHEL de MONTAIGNE: Essais. I—II,
1580. III, 1588.
För att slippa vara tråkig skapade
Montaigne essayformen. Det var på sig själv han
tänkte. Publiken fick sedan komma om den
hade lust. Michel de Montaigne tvingar ingen.
Allra minst skulle det falla honom in att öva
våld på sig själv. Oberoende herre till
Montaigne med flera herresäten, omgivna av
vingårdar och böljande sädesfält, fanns det ingen
anledning i världen varför han skulle fördystra
tillvaron för sig med författande av tunglästa
luntor som på sin höjd kunde ådra honom ett
uppskattande mummel från perukstockarna vid
Sorbonne. Modet att roa sig och hänsynslöst
uppgå i omsorgen om sin andliga
bekvämlighet var Montaignes bidrag till den europeiska
renässansen. Hans leende egoism, "jag lever
för dagen och med förlov sagt jag lever bara
för min egen skull", och snillrika brist på
förkonstling i en förkonstlad tid, "jag tar fatt
i ett ämne, just när och där det bereder mig
nöje", betydde en revolution i den europeiska
litteraturens nyare historia. Här framträder
för första gången den moderna människan och
säger: JAG ...
Vi har två upplagor av Montaigne på
svenska. Av originalets 107 essayer har
Dagmar Berg-Sommarström översatt 11 för
Bonniers Klassikerbibliotek, medan Åman-Nilsson
i en bok på Gebers samlat "valda sidor" ur
de viktigaste och minst svårtillgängliga. Båda
volymerna utkom 1923. Båda ha slutsålts från
förlaget. Intresset för Montaigne är annars av
färskt datum. I Blancks översikt "Sverige och
den franska litteraturen" i "Bellman vid
skiljovägen och andra studier" nämnes Montaignes
namn endast en gång, då för att ge författaren
tillfälle att påpeka att Essayernas visdom nått
Gyllenborg med Moliére som mellanhand.
Levertin har ett Montaigneporträtt i sin
franska litteraturhistoria, en ytligt
konventionell teckning av skeptikern, kryddad med
falskt födelseår (1593 i stället för 1592). En
lärjunge, en discipel, en hängiven uttolkare
och anammare av hans livsvisdom har
emellertid Michel de Montaigne i de yttersta av dessa
dagar erhållit i Eyvind Johnson. "Grupp
Krilon" är säkerligen det enda
Montaigne-influerade verket på svensk botten. Detta
förhållande, denna osmos, mellan "Grupp Krilon"
och grupp Montaigne, är av tvåfaldig art och
skall antydas, då det samtidigt kastar ljus över
den franske författarens situation och avsikter.
Hans sorglöshet var nämligen inte av det
lättfotade slaget. Den var erövrad under kamp
i en svår tid. Hans bekvämlighet, hans frihet
från fördomar, var en prestation.
I det brev som Krilon skriver till Hovall
för att förmå gubbarna att återuppta
kvällssamtalen och därmed hålla kulturen flytande,
rör han sig med vändningar och uttryck från
den franske vismannen, som även han, under
trycket av sitt sekels rasande inbördesstrider
med hugenotter och katoliker i hälarna på
varandra, brännande varandras slott och
våldtagande varandras kvinnfolk, satte intet högre
än fritt samtalande mellan män i ämnen av
allmän betydelse, där ingen förolämpade den
andre, men alla böjde sig för skäl. De som läst
Eyvind Johnson skall nog dra sig till minnes
detta yttrande: "Jag tycker om, att det föres
ett frimodigt språk män emellan. Jag tycker
om en förtrolig krets, där en stark, manlig
anda råder, en vänskap som finner behag
i kraftiga, kärva samtal." Men det är citerat
efter Essayernas tredje boks åttonde kapitel,
det berömda Om konsten att samtala. Och
de som då och då tar ned sin tummade
Montaigne från hyllan skall i Krilon och Hovall,
i Segel och Odenarp, i Frid och Arpius, de
ey vind-johnsonska kumpanerna, möta gamla
bekanta, mer eller mindre skolade i
Essayernas mänskligt fria och frisinnade evangelium.
Jag sade att Montaigne haft tvåfaldig
betydelse för Eyvind Johnson. Hela den in-
■629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
