Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
ledande jagpresentationen, där Krilons
kroppshållning och ansikte beskrives vördnadsfullt
och ingående, som om det gällt det skrynkliga
men självlysande höljet, tillhörig en
nyupptäckt planet, är bara en ironisk parafras på
en annan av mästarens essayer, den om
förmätenheten. Om jag citerade Montaignes
självporträtt, där han med ironiskt välbehag dröjer
vid sina lemmars bukter och egenheter,
ögonens milda glans, kroppens (på den tiden
sällsynta) frihet från stank, så skulle varje
kri-lonist le igenkännande.
Det finns almanackor med en versstump för
varje dag. Montaigne har en tanke, ett exempel,
en lugnande försäkran, en skeptisk grymtning,
för varje livets situation, som även en nutida
gentleman kan råka i. Roligast är att äga
Plejadeditionens upplaga med Essayerna i ett
band, den är inte större än den kan stoppas
i kavajfickan, och tryckta i en läsbar men
småttig skrift har man här de mer än hundra
essayerna på 1 080 sidor florstunt bibelpapper.
En riktig livre de chevet, som fransmannen
säger, bok för nattduksbordet, men också för
resväskan och — ränseln. Efter Johannes V.
Jensens höga föredöme (i hans fall Heines
"Buch der Lieder") har jag alltid använt
Plejadupplagans skinnrygg under
fälttjänst-övningarna att vässa rakkniven på. Men man
kan också vässa förnuftet på Montaigne. Han
hör till de få författare som man kan läsa en
sida av och sedan känna sig stärkt. Stärkt och
munter.
Jag vet ingen bok som är så full av
återhållen munterhet som Montaignes "Essais". Av
oavbrutet porlande gott humör. Det behövdes
skolastikens torra bokstaplar i ena vågskålen
för att Essayerna skulle kunna kastas i den
andra. Montaigne brände inte lärdomsbråten
på bål — risk och resning var inte hans sak —,
men han avfärdade den med sitt lätta leende,
han var kättare med sin livslust, sin eviga
vitalitet. Han slungar inget anatema mot
professorer och teologer, de hade makt att kasta
honom i bojor, och ruttna i ett fängelsevalv
ville han sist av allt, men han leker fram sina
förebråelser så älskvärt att ingen storinkvisitor
i världen kan finna en hake i resonemanget,
stark nog att bära ett rep, och få honom hängd.
"Vem har styrt ut henne" — det gäller
filosofien i hans essay om barnuppfostran —
med en sådan falsk mask, bleksiktig och avsky-
värd? Det finns intet som är gladare, käckare,
mer sprudlande, jag skulle nästan säga
tok-roligare, mera fullt av hyss och påhitt än
filosofien. Fest och glädje är hennes predikotema."
La gaie science!
En av Montaignes stora upptäckter var att
vardagen rymde de stora värdena i livet. Det
var dock på en tid, då kungamakten mer
tyngande och brokadstyv än någonsin tillförne
vilade på folkets nackar, då klingor korsades
i varje gathörn och det var stort och ärorikt
att mista livet i ett kroggräl, Montaigne angrep
hela detta lysande elände, som först skulle gå
i graven tvåhundra år senare med franska
revolutionen (för att sedan uppstå på nytt).
"Storma en fästning" — så föll hans ord —,
"anföra en beskickning, styra ett folk, allt
detta är lysande bragder. Men att dansa,
skratta, sälja, köpa, älska, hata, milt och
rättrådigt umgås med de sina och sig själv, icke
pruta av, icke förneka sig —- det är sällsyntare
och svårare men gör också mindre väsen av
sig."
Sådan är Montaigne, modern, lik oss och icke
sina samtida, läsvärd på varje rad, där han
inte till övermått ackumulerat sina latinska
älsklingscitat. Men även då han enligt tidens
sed bökar bland de gamla, tar man inte fel på
hans känsliga mullvadsnos.
Det vore frestande att göra upp en
rankinglist över de bästa essayerna. I toppen kommer
naturligtvis de stora kanonerna, essayerna Om
barnuppfostran, Om förmätenheten, Om
kannibalerna, Om de tre umgängesformerna, Om
verser hos Virgilius, Om konsten att samtala
och Om erfarenheten. De är var på sitt sätt
vidunderligt innehållsrika, och om inte
Montaigne själv höll sina beundrare i öronen skulle
man kunna förfalla till Frans G. Bengtssons
jargong och beklaga sig över all senare
författarverksamhet, som synes black och
påträngande i jämförelse med Essayernas
skimrande, labyrintiska värld. Låt oss i stället torrt
konstatera att hans essayer är värda att ta
del av. Såväl de som de mer kuriösa och
fantastiska utläggningarna i essayerna Om namn,
Om tummar, Om ett missbildat barn och Om
åkdon kan med fördel användas att fördriva
kvällarna med, om man inte vet vad man ska
ta sig till med sin syndiga kropp mellan
nyheterna klockan 19 och nyheterna klockan 22.
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
