Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
logiska förutsättningarna bakom och den sociala
värld som var dess jordmån. Med klar och
livlig stil, här och var lätt pastischerande det lärda
och alamodiska samtidsspråket, målar
författaren den unge Hiärnes miljö omkring mitten
av 1600-talet. Genom intima dokument som
"Agneta Horns lefverne" och Claes Ekeblads
brev vet vi att svenska adelns familjeliv var
bondskt och tonen föga belevad, men den
senare redogör dock för fina seders inträngande
i huvudstaden — "nya uppländska höfligheter
och ceremonier". Vissa höviska ideal börjar
via Tyskland och Balticum nu göra sig
gällande, och de av kriget förråade svenska
adelsmännen flyttar in till Stockholm för att
lära sig courtoisie. Storborgare och adelsmän
— med sin ofta tysktalande hovstat — bildar
den publik som är förutsättningen för en
litterär blomstring. De tongivandes litterära
behov tillgodosågs av hovsekreteraren och
informatorn, ofta ambitiösa borgarsöner och
studenter som genom uppvaktningar på vers
och prosa sökte meritera för adelsskölden:
Mången af fattigt blod, utkommen ur taak-löse kåtor
Stiger alt op åt, och op, genom Dygd, och berömlige
Dater
Til thet yppersta måål, utaf heder, och adelig hög-
heet...
heter det i "Hercules".
Bland dessa om lyckan kämpande befann
sig också den unge ingermanlänningen och
Dorpatstudenten Urban Hiärne. Vid femton
års ålder hade han rymt undan ryssarna till
Sverige, där han vid Strängnäs gymnasium
bevisat sin förmåga att vinna avundsmän och
gynnare. I författarens porträttering
framträder han som en skarpögd, impulsiv och
mång-begåvad yngling, ett världens barn utan all
fråga. Roande skildras Hiärnes tid som
medicine studerande i Uppsala och hans
studentliv i en vitter "herdeskara". Om herden
Celadon erfar man att han i de uppländska
backarna, vid Sala å och Mälarstränderna har
trakterat en "sööt-flistrand flöjt" och i tur och
ordning uppvaktat sju olika herdinnor, efteråt
mer och mindre säkert dechiffrerade som
högadliga och borgerliga flickor. Främst
bland herdinnorna var Stratonice:
Stratonice så hög af Herkompst, Slächt och Kynne,
Stratonice så skön af Mod, af blod och lynde___
Stratonice var den trettonåriga Margareta
Bielke, och henne kunde prästsonen —
studenten närma sig endast genom den höviska
erotikens och diktens omskrivningar.
Urban Hiärne är den första svenska poet
som helt tillägnat sig de höviska idealen och
de höviska uttrycksmedlen, och författaren
visar att hans memorial om herden Celadon
och herdinnan Stratonice är vår litteraturs
Ars amandi, inte — som förut har antagits
— dess Vita nuova. De höviska
kärleksdikternas "platonska brunst" rymmer ofta
kvinnoförakt och utgår från en intellektualistisk
människouppfattning. Eftersom den ödmjukt
bugande och tårdränkte herden i grund och
botten känner sin intellektuella överlägsenhet,
framträder i dessa dikter på samma gång
ofta ett antihöviskt drag — satir mot den
adlighet man uppvaktar. Båda dragen spåras
hos Hiärne men utan den starka
originalitetens färgning. Hiärnes diktning är inte
originell, den står i Fortunas tjänst och är därför
dömd. På ett ställe kallar författaren den
höviska diktens uttrycksmedel "en död form
kring ett i högsta grad levande och realistiskt
tänkande". Vill man vara subtilig och märka
ord bör ordet "levande" utbytas mot
"praktiskt" eller dylikt, ty författaren visar själv
hur denna dikt går under just genom sin brist
på liv, tänkandets, innehållets, känslans liv.
Två verkliga skalder skymtar i avhandlingen:
Stiernhielm, vars spännkraftiga idealism var
originellt antihövisk, och Lucidor som
upplevde den höviska erotikens disharmoniska
splittring tillräckligt djupt för att befria
sångmön ur hennes bojor.
Var den unge Urban Hiärne verkligen så
världsligt krass som författarens framställning
genomgående hävdar? Det är en fråga som en
olärd anmälare måste lämna öppen. Doktor
Strandbergs utlovade fortsatta Hiärnestudier
kommer kanske att klarlägga andra drag hos
kämpen för förnuft och humanitet. Att det
inte var ömsinthet om kvinnosläktet som
drev honom att angripa häxvansinnet antyder
emellertid författaren. Den galante kavaljeren
— som gifte sig tre gånger och fick
tjugusex barn — blev med tiden kvinnohatare.
Han såg trolldomspsykosen som ett utslag
av kvinnans medfödda ondska. "Det är mer
giöra", förklarar han, "att bringa en flicka
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
