Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i nämnvärd omfattning? Man skulle kunna få
ett svar både på den frågan ooh på frågan om
rövarromanens spridning bland olika
socialgrupper genom en systematisk genomgång av
bouppteckningar. Men deras vittnesbörd har
dr Tykesson inte brytt sig om.
En kartläggning av rövarromanens
spridning skulle i och för sig vara av intresse. I det
sammanhang, varom här är fråga, skulle den
dessutom vara av särskilt värde, då det gäller
att klargöra orsakerna till genrens popularitet.
Det finns en relativt stor sannolikhet för att
dessa snarare varit av social än av estetisk art.
Dr Tykesson har inte förbigått frågan om
orsakerna till rövarromanens popularitet, men
hon har angripit den på en ytterst indirekt
väg. Hon har funnit likheter mellan
rövarromanens hjälte och de beskrivningar av
brottslingars psykologi, som lämnats av bland andra
Andreas Bjerre. Rövaren ser på sig själv och
samhället med samma egenrättfärdighet och
samma självmedlidande som Bjerres mördare.
På grundval av detta i och för sig riktiga
konstaterande av en överensstämmelse har dr
Tykesson byggt upp en hypotes. Hon tänker
sig, att brottslingens syn på sig själv och
samhället mot slutet av det humanitärt lagda
1700-talet usurperade en av de mest spridda
litterära genrerna, nämligen den moraliska
berättelsen; härigenom skulle rövarromanen
ha uppkommit.
Denna hypotes är av flera skäl föga
rimlig. För det första är de kriminalpsykologiska
fall, som Bjerre redogör för, i motsats till vad
författarinnan förmodar, ingalunda typiska.
För det andra är det mycket svårt att i vid
1700-talets slut gängse samlingar av rättsfall
hitta några, som motsvarar dem Bjerre har,
och det tycks vara ogörligt att visa, hur dessa
ytterst sällsynta exempel skulle ha influerat
litteraturen. För det tredje är sambandet
mellan den moraliska berättelsen och
rövarromanen inte så alldeles evident.
Dr Tykessons avhandling lämnar sålunda
felaktiga svar på vissa frågor och ofullständiga
på andra. Detta hindrar inte, att boken är en
tankeväckande och även en roande lektyr.
Stoffet är underhållande och framställningen
är intelligent även i sina misstag. Det är en
sådan avhandling, som kan ge andra forskare
uppslag. Örjan Lindberger
Litteraturläsarens problem
MARTIN ALL WOOD: Läsare bedömer
litteratur. Natur och Kultur 1942.
5:75.
En av universitetsbibliotekets mest eftersökta
böcker är engelsmannen I. A. Richards’
"Prac-tical Criticism". Herrar docenter och
professorer med sina fri- och rättigheter lägger
beslag på det enda exemplaret, så att en annan
bara genom list och svek kan skaffa sig
möjlighet till en snabb penetration av detsamma.
Kanske boken skulle gå att sälja på svarta
börsen i vår livaktiga stad. — Intressant och
stimulerande är i varje fall Richards’ kritiska
metod; den innebär ett slags samarbete:
eleverna blir förelagda texter utan uppgift om
författarnamn, titlar och årtal och uppmanas
skriva ned sin reaktion — både analys och
värdering. Därefter diskuteras materialet.
Kritikern Richards vill driva läsaren till sträng
koncentration på vad en dikt verkligen är: han
ringar in ett aktningsvärt antal möjligheter att
läsa illa och öppnar därigenom vägar till det
som svårare är — till konsten att läsa väl.
En ung akademiker Martin Allwood har
jämte några kamrater följt mästaren tätt i
fj äten genom en liknande undersökning,
företagen på personmaterial från Stockholms
högskolor: "Läsare bedömer litteratur". Texterna
består av prosautdrag av Lundkvist och
Strindberg, ett stycke konstteori av Atterbom, ett
brottstycke ur "Onda sagor" av Pär Lagerkvist
och ett novellfragment ur Hemmets Journal,
vidare ett beskrivande parti ur "Den nya
Grottesången", en svår och sällsynt dikt av
Lidner, ett banalt signaturpoem samt dikter
av Snoilsky och Edfelt. Lundkvist-provet är en
recension, vilket förefaller ganska illmarigt,
men nöten torde dock vara möjlig att knäcka.
Strindbergs däremot, ett stycke om
kristendomen, är i mitt tycke rent olämpligt, ty det
saknar konstnärliga egenskaper, och hur ska
man kunna bedöma åsikternas riktighet när
sammanhanget saknas? Då är fragmentet av
Lagerkvist bättre — med sin starka egenton
kan brottstycket antas ha samma egenskaper
som helheten och alltså kunna bedömas
lösryckt utan stöd av titlar och sammanhang
i övrigt.
Det omedelbara intrycket av försöksper-
643
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
