Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det är inte det soligt harmoniska och helgjutna
författaren intresserar sig för hos
"klassikerna" utan snarare dynamiken och de mörka
orosströmmarna. Till och med hos H. C.
Andersen spårar han upp de tragiska inslagen i
sin analys av den grupp icke barnsliga sagor
som brukar uteslutas i de vanliga editionerna.
Han visar att döden är Andersens vanligaste
motiv; det är bara en sjättedel av sagorna som
har ett annat. Den tragiska sångmöns höga
betydelse understryker författaren
genomgående. Det finns mänskliga förhållanden som
inte kan uttryckas annat än genom en tragedi.
Tragediens uppgift är att i samhällets andliga
liv utsäga sådant som är skapat av
undertryckta och fördolda lidanden utan röst. Och
författarens analyser av Strindbergs
äktenskapsdramer, av Gislesagans månlysta
landskap och tunga ödestragik och Lemminkäinens
moders klagan vid sonens lik fäster vår blick
både på den tragik som tycks betingad av
olyckliga samhällsförhållanden och på den som
förefaller vara mänsklighetens ständiga
följeslagare. Margit Abenius
Rövarromanen och dess
läsare
ELISABETH TYKESSON: Rövarromanen och
dess hjälte i 1800-talets svenska
folkläsning. Gleerups 1942. 7: 50.
Valet av objekt för litteraturhistoriska
undersökningar bestäms i allmänhet av
författares litterära berömmelse. Det kan gälla en stor
författare eller förhållanden i samband med
en stor författare, det kan avse en mindre
författare, vars insats förebådar en stor
diktares verk, det kan röra sig om vissa genrer
eller idéströmningar — valet beror i alla dessa
fall ytterst på ett estetiskt intresse.
Mindre vanligt är det, åtminstone i Sverige,
att det skrivs om vad som faktiskt lästes vid
en viss tidpunkt och om orsakerna till att folk
läste vad de gjorde. Detta beror naturligtvis
inte på att en undersökning av sistnämnda
art inte skulle vara vetenskap. Men den är
mödosammare — åtminstone om den skall ge
verkliga resultat.
Elisabeth Tykessons doktorsavhandling
handlar inte om en eller flera individuella för-
fattare, utan om en litteraturart, som var
mycket läst i början av 1800-talet:
rövarromanen. Det är just dennas popularitet, som
föranlett författarinnan att syssla med den.
Företaget vittnar, liksom det sätt på vilket
avhandlingen skrivits, om en hög grad av
självständighet. Samtidigt visar det tydligt, hur
svår att genomföra denna sorts forskning är.
Boken stannar i stor utsträckning vid ansatser.
Redan uppläggningen av undersökningen
innehåller en begränsning, som man känner
sig tveksam inför. Dr Tykesson ägnar sig
enbart åt böcker, vars hjältar är så kallade ädla
rövare. Hon har till exempel inte tagit med
Sues och andra 1840-talsförfattares oerhört
populära förbrytarskildringar, ehuru
skillnaden mellan dessa och Rinaldo Rinaldini kan
tyckas obetydlig och säkerligen för den
okritiska publiken också var obefintlig.
Men även om man accepterar begränsningen
till ädla rövare lider författarinnans resultat av
ofullständighet. Hon ger goda upplysningar på
vissa punkter. Hon lämnar till exempel en
förträfflig bibliografi, vilket är särskilt
tacknämligt, eftersom bristen på bibliografiska
hjälpmedel för det svenska 1800-talets första
decennier är ganska generande. Hon ger en roande
analys av rövarromanens typiska innehåll.
När det gäller översättarna ooh deras
arbetsvillkor har hon genom skickligt utnyttjande
av den lindhska brevsamlingen kunnat
korrigera den något onyanserade bild, som på
sin tid lämnades av Gustaf Ljunggren. Och
framför allt — hon har funnit på en ganska
tillförlitlig metod att mäta olika böckers
relativa popularitet genom en analys av
lånbibliotekskatalogerna. När det gäller att klargöra,
vilka socialgrupper, som bar upp intresset för
rövarromanen, blir det hela emellertid
betydligt vagare. Dr Tykesson har granskat Lunds
Universitetsbiblioteks utlåningsjournal och
funnit, att de som där lånade rövarromaner
på 1810- och 20-talen hörde till de bildade
kretsarna. Härav drar hon den slutsatsen, att
rövarromanen under 1800-talets lopp
undergick en social deklassering. Men säger
egentligen lundajournalen något, som man inte
kunde tänka sig på förhand? Är det troligt,
att andra än de så kallade bildade lånade på
universitetsbiblioteket eller att andra än de vid
1800-talets början överhuvudtaget läste böcker
■642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
